ningar, och hvarje rörelse af den höga, im-
ponerande gestalten utmärkes af samma adel
som - hvilar öfver hennes förklarade anlete.
Denna Elsa är visserligen icke egentligen
poetens, utan den framställande artistens;
men han har anlagt sin beräkning derpå,
och dennas förverkligande är oundgängligt.
Fru Stenhammar innehar detta parti, och
man vet att denna i sin genre så utmärkta
sångerska ej har sin styrka i stora Örama-
tiska nyskapelser. Men deremot är hennes
sång i de rent lyriska partierna utmärkt af
det rena, musikaliskt sköna uttryck, som i
så betydande grad tillhör hennes taläng. I
bröllopsscenen (tredje akten) är det synner-
ligast som hon med bästa verkan ådagalägger
denna förmåga.
Hr Arnoldsons Lohengrin — bravo! all
respekt. Fin, betydelsefull sång, ädel håll-
ning, lugnt och värdigt spel. Någon gång
förstärker han stämman något tvärt till en
omotiverad kontrast, såsom oss syntes —
men i det hela räkna vi denna framställning
till hr A:s bästa; måhända är det hans
mest lyckade.
Hr Arlberg har, såsom billigt, ett större
parti i denna Wagners-opera, och man kunde
räkna på att han skulle uppbjuda hela sin
talang för att framställa en barsk Telramund,
hvilket ock lyckas på bästa vis. Visserligen
är partiet, såsom de flesta öfriga, beräknadt
på en stentorsstämma, men hr A:s intelligens
ersätter hvad som i detta hänseende kan
felas. Maskeringen kunde dock vara något
mera nobel.
Fröken Sazenberg ger Ortrud med ener-
giskt och uttrycksfullt spel. Hållningen djerf,
men säker, och äfven de vilda attityderna
i allmänhet ej chargerade. Måhända kunde
hon i första scenen i sin eljest goda mimik
något minska ögonrullandet. Fras och de-
klamation i det hela lyckade; men partiets
höga och obeqväma lägen passa ej rätt för
hennes stämma, och särskildt varna vi frö-
ken S. att ej söka förvandla sin vackra
kontra-alt till sopran, hvilket skulle skada
hennes lägre och mellantoner, utan att i
höjden skapa skön och naturlig klang.
Hr Håkansson förtjenar allt erkännande
för sitt vårdade återgifvande af kung Hen-
riks parti; äfvenså hr Lundqvist, hvilken i
härroparens ej så obetydliga parti var på
sin plats, ehuru vid första föreställningen
något indisponerad:
Äfven orkester och kör, som haft och hafva
ett svårt och ansträngande arbete, begå sig
särdeles berömvärdt.
Riddarens apparition med svan och snäcka
i kalkljusbelysning, det präktiga bröllops-
tåget med tillhörande skandaler o. 8. v. göra
desto mera lycka, som uppsättningen i
kostym, dekoration och maskineri är ut-
förd med lika mycken smak som prakt,
och synnerligast gör svanen rättvis furore.
I sista scenen gör hans uppdykande som
gosse visserligen en något komisk effekt
(motsvarande BSentas transfiguration i Hol-
ländaren); men den förkomne prinsen lärer
ej på annat sätt kunna tillrättaskaffas.
Hr Hedbergs öfversättning är ganska god.
Wagners hufvudintention är bannlysandet
af de sjelfständigare tonformerna (arian, en-
semblerna -m; m.): musiken är en qvinna,
menar han, endast mäktig af känslan, och
kan derför icke uppträda i sjelfständigare
kraft. Men han glömmer att qvinnan nu-
mera frigjorts; tonernas konst har i många
sekler arbetat på sin utveckling, och Mo-
zart krönte henne slutligen till drottning i
det skönas verld; Wagner skall icke störta
henne-från-tronen. W. B.
fe RSS