ningar, och hvarje rörelse af den höga, imponerande gestalten utmärkes af samma adel som hvilar öfver hennes förklarade anlete. Denna Elsa är visserligen icke egentligen poetens, utan den framställande artistens; men han har anlagt sin beräkning derpå, och dennas förverkligande är oundgängligt. Fru Stenhammar innehar detta parti, och man vet att denna i sin genre så utmärkta sångerska ej har sin styrka i stora Öramatiska nyskapelser. Men deremot är hennes sång i de rent lyriska partierna utmärkt af det rena, musikaliskt sköna uttryck, som i så betydande grad tillhör hennes taläng. I bröllopsscenen (tredje akten) är det synnerligast som hon med bästa verkan ådagalägger denna förmåga. Hr Arnoldsons Lohengrin — bravo! all respekt. Fin, betydelsefull sång, ädel hållning, lugnt och värdigt spel. Någon gång förstärker han stämman något tvärt till en omotiverad kontrast, såsom oss syntes — men i det hela räkna vi denna framställning till hr A:s bästa; måhända är det hans mest lyckade. Hr Arlberg har, såsom billigt, ett större parti i denna Wagners-opera, och man kunde räkna på att han skulle uppbjuda hela sin talang för att framställa en barsk Telramund, hvilket ock lyckas på bästa vis. Visserligen är partiet, såsom de flesta öfriga, beräknadt på en stentorsstämma, men hr A:s intelligens ersätter hvad som i detta hänseende kan felas. Maskeringen kunde dock vara något mera nobel. Fröken Sazenberg ger Ortrud med energiskt och uttrycksfullt spel. Hållningen djerf, men säker, och äfven de vilda attityderna i allmänhet ej chargerade. Måhända kunde hon i första scenen i sin eljest goda mimik något minska ögonrullandet. Fras och deklamation i det hela lyckade; men partiets höga och obeqväma lägen passa ej rätt för hennes stämma, och särskildt varna vi fröken S. att ej söka förvandla sin vackra kontra-alt till sopran, hvilket skulle skada hennes lägre och mellantoner, utan att i höjden skapa skön och naturlig klang. Hr Håkansson förtjenar allt erkännande för sitt vårdade återgifvande af kung Henriks parti; äfvenså hr Lundqvist, hvilken i härroparens ej så obetydliga parti var på sin plats, ehuru vid första föreställningen något indisponerad: Äfven orkester och kör, som haft och hafva ett svårt och ansträngande arbete, begå sig särdeles berömvärdt. Riddarens apparition med svan och snäcka i kalkljusbelysning, det präktiga bröllopståget med tillhörande skandaler o. 8. v. göra desto mera lycka, som uppsättningen i kostym, dekoration och maskineri är utförd med lika mycken smak som prakt, och synnerligast gör svanen rättvis furore. I sista scenen gör hans uppdykande som gosse visserligen en något komisk effekt (motsvarande BSentas transfiguration i Holländaren); men den förkomne prinsen lärer ej på annat sätt kunna tillrättaskaffas. Hr Hedbergs öfversättning är ganska god. Wagners hufvudintention är bannlysandet af de sjelfständigare tonformerna (arian, ensemblerna -m; m.): musiken är en qvinna, menar han, endast mäktig af känslan, och kan derför icke uppträda i sjelfständigare kraft. Men han glömmer att qvinnan numera frigjorts; tonernas konst har i många sekler arbetat på sin utveckling, och Mozart krönte henne slutligen till drottning i det skönas verld; Wagner skall icke störta henne-från-tronen. W. B. fe RSS