tal med basuner och trompeter, blänkande
riddare, förgyllda soldatdockor, utpyntade
biskopar, envigsdustar, festprocessioner, snäc-
kor, svanor och dufvor, trolleri och under-
verk, skrik och trummetande på scenen,
dunder och brak i orkestern — hvar finnes
den publik som kan metstå så många herr-
ligheter på en gång? Också har Lohengrin
öfverallt varit en ofelbar magnet, och den
helige Graal har ej underlåtit att rikligen
välsigna teaterkassorna.
Wagners manr låter i det hela Meyer-
beers förebild tydligt genomlysa: samma an-
läggning på präktiga sceniska och instru-
mentala effekter, på stora affektstegringar,
öfverraskande harmoniska vändningar; men
då Meyerbeer endast vidrör gränsen för det
estetiskt tillåtliga, så gör Wagner ett djerft
hopp deröfver föratt se sjelfständig ut, och
deraf kommer att M. eger stil, W. blott
maner. M. valde till sina bästa verk stora
historiska ämnen, W. helst teutoniska vid-
underligheter; M. förstod att genom kon-
centrerade former- betvinga det kolossala
stoffet; W. förstod det icke; M. uppställde
med stor insigt och omtanke rika instru-
mentalkombinationer, W. hopar massor; M
imponerar, W. bullrar. - Wagner uppställer
för öfrigt hvarken, såsom Meyerbeer, regel-
messiga tonstycken eller egentliga recitativer
eller formbundna mellanpartier; allt fram-
vältar som en öfversvämning, utan, förm,
utan begränsning, utan hvilopunkter för
tanken. Man skulle tro dessa regellösa ton-
svall endast varå beräknade för den dröm-
månde Elsa; men på samma sätt fortgår det
nästan alltjemt, och sålunda kunde man säga
att hela Fällskapet går i sömnen. Andlösa
recitativer i takt omvexla med psalmodise-
rahde satser, hvilkas enformighet maskeras
medelst sökta modulatoriska vändningar, som
ofta nog gå öfverallt hän, blott icke dit de
borde; Och dessa harmoniska kuriosa illu-
streras genom ett Vildt instrumentlarm, hvar-
vid bedöfvande tubaskrällar med tremule-
rande violiner spela en hufvudroll, som dock
öfverflyglas af de vidunderliga trompetfanfa-
rerna på scenen, hvilka ock behålla öfver-
taget. Hvarje officiel kungörelse erfordrar
nemligen en konsert af 4 trompeter, och i
sista akten uppträda 12 på scenen, utom 3
i orkestern, alla öfriga messingsvaror obe-
räknade. Förvänd Meyerbeers vackra sidor,
öfverdrif hans svagheter, och Wagnerman6ret
är färdigt! j
För att förneka sin mästare har Wagneri sin
beryktade nidskrift:: Das Judenthum in der
Musik sökt förinta honom.
I ett par fall har Wagner dock gått en bättre
väg än Meyerbeer, nemligen i bannlysandet
af koloraturarjan och ballettens missbruk.
Man förskräcks vid anblicken af- dessa
oerhörda längder i libretton och än mera i
musiken, ehuru mycket som än strukits.
Men Wagner har ju så många beundrare!
— Nämn någon dårskap, för hvilken man
ej svärmät, någon charlatan, som j räknat
talrika adepter!
Dock, utan talang väcker man öj sådan
uppstandelse i verlden, och ingen kan hos
Wagner förneka en rik begåfning; somblott
olybkligtvig 6j. fallit i de bästa händer; men
denna gudaflamma kan med bästa vilja dock
aldrig helt;och hållet tädertryckas, den bry-
ter isig sjelf en väg genom-alla. töcken, utan
att fråga sin liknöjde egare. I helt betrakt
tad, blir bilden af Lohengrin ungefär sådan
vi sökt teckna den, men i vissa enskildhe-
ter; blir den en annan,.en bättre; skada
blott att de endast utgöra oaser.
Det är egertligen vid de meralyriska situatio-
nerha som detta bättre skrifsätt förekommer. ) -
Sådana ljuspankter äro t. ex. det vackra ledmö-
tiv i soma preludiet. antyder .Graalsdikten
och gedan terkommer vid Lohengrins öpp-
trädande, n. fl tillfällen; Elsas. entre;
finalqvintettn med kör (akt 1); scenen rhel-
lan Elsa oc Ortrud (akt.2); den med rätta
berömda brälopsmarschen (Zuy:der Frauen);
den Jlikalets utmärkt vackra brudsången
(akt -3), sam så lyckligt ansluter sig till
situationen, samt den derpå följande kärleks-
duetten. (vxelsången),, måhända operans
skönaste streke; -Lohengrins, afskedssång,
som icke dls låter igenkäpna Wagner. —
Hvarför icke hålla sig uppe i denna klara
sfer, då man varit så lycklig att kunna lyfta
Big lit! uPesa stjernor är för isolerade
för att sprid: sin glans öfver det hela; Harz
monien är siderbriten.)a---
Lohengrin har inöfvats med stor omsörg
och ges så VW som Våraförhålländen tillåta.
Elsa är eraf de roller som medföra stora
pnspråk. Hi gäller det mindre att fram-
lyfta intressata, effektfulla drag: det-de fih-
nas,: än att ingera demider de icke: finnas,
med ett ord att nyskapa, att idealiseraröl-
1en. Vanliga har Elsa också-endast öfvers
tagits af stor dramatiska artister, ochideraf
härleda sig till- ej ringa. del Lohengrins
framgångar. Hon uppträder då ej som denna
sentimentalt-reciösa drömmerska; hvilken
RE EA NERE FINE NETA
RN bt fo
AA
SR BILA So WP Hd Ht mO VR Aj0 MYS Ft a
pjesen skizzrar; det är en. Pyflia som här I
framträder, ämmande för ytterverlden, men I
med blicke: inåt vänd till der fika verld )
af poetisk ivinatioh,, söm lefver: i hennes
själ. Henne drömmande väsen blir inspi- ,
ration, henys. toner uttala gublima åskåd- 6)
RN STERN TER
) Ett urvo af de vackraste -motiverna ipiano- D
arrangement äntkommet på hr Lundquists förlag.