tal med basuner och trompeter, blänkande riddare, förgyllda soldatdockor, utpyntade biskopar, envigsdustar, festprocessioner, snäckor, svanor och dufvor, trolleri och underverk, skrik och trummetande på scenen, dunder och brak i orkestern — hvar finnes den publik som kan metstå så många herrligheter på en gång? Också har Lohengrin öfverallt varit en ofelbar magnet, och den helige Graal har ej underlåtit att rikligen välsigna teaterkassorna. Wagners manr låter i det hela Meyerbeers förebild tydligt genomlysa: samma anläggning på präktiga sceniska och instrumentala effekter, på stora affektstegringar, öfverraskande harmoniska vändningar; men då Meyerbeer endast vidrör gränsen för det estetiskt tillåtliga, så gör Wagner ett djerft hopp deröfver föratt se sjelfständig ut, och deraf kommer att M. eger stil, W. blott maner. M. valde till sina bästa verk stora historiska ämnen, W. helst teutoniska vidunderligheter; M. förstod att genom koncentrerade formerbetvinga det kolossala stoffet; W. förstod det icke; M. uppställde med stor insigt och omtanke rika instrumentalkombinationer, W. hopar massor; M imponerar, W. bullrar. Wagner uppställer för öfrigt hvarken, såsom Meyerbeer, regelmessiga tonstycken eller egentliga recitativer eller formbundna mellanpartier; allt framvältar som en öfversvämning, utan, förm, utan begränsning, utan hvilopunkter för tanken. Man skulle tro dessa regellösa tonsvall endast varå beräknade för den drömmånde Elsa; men på samma sätt fortgår det nästan alltjemt, och sålunda kunde man säga att hela Fällskapet går i sömnen. Andlösa recitativer i takt omvexla med psalmodiserahde satser, hvilkas enformighet maskeras medelst sökta modulatoriska vändningar, som ofta nog gå öfverallt hän, blott icke dit de borde; Och dessa harmoniska kuriosa illustreras genom ett Vildt instrumentlarm, hvarvid bedöfvande tubaskrällar med tremulerande violiner spela en hufvudroll, som dock öfverflyglas af de vidunderliga trompetfanfarerna på scenen, hvilka ock behålla öfvertaget. Hvarje officiel kungörelse erfordrar nemligen en konsert af 4 trompeter, och i sista akten uppträda 12 på scenen, utom 3 i orkestern, alla öfriga messingsvaror oberäknade. Förvänd Meyerbeers vackra sidor, öfverdrif hans svagheter, och Wagnerman6ret är färdigt! j För att förneka sin mästare har Wagneri sin beryktade nidskrift:: Das Judenthum in der Musik sökt förinta honom. I ett par fall har Wagner dock gått en bättre väg än Meyerbeer, nemligen i bannlysandet af koloraturarjan och ballettens missbruk. Man förskräcks vid anblicken afdessa oerhörda längder i libretton och än mera i musiken, ehuru mycket som än strukits. Men Wagner har ju så många beundrare! — Nämn någon dårskap, för hvilken man ej svärmät, någon charlatan, som j räknat talrika adepter! Dock, utan talang väcker man öj sådan uppstandelse i verlden, och ingen kan hos Wagner förneka en rik begåfning; somblott olybkligtvig 6j. fallit i de bästa händer; men denna gudaflamma kan med bästa vilja dock aldrig helt;och hållet tädertryckas, den bryter isig sjelf en väg genom-alla. töcken, utan att fråga sin liknöjde egare. I helt betrakt tad, blir bilden af Lohengrin ungefär sådan vi sökt teckna den, men i vissa enskildheter; blir den en annan,.en bättre; skada blott att de endast utgöra oaser. Det är egertligen vid de meralyriska situationerha som detta bättre skrifsätt förekommer. ) Sådana ljuspankter äro t. ex. det vackra ledmötiv i soma preludiet. antyder .Graalsdikten och gedan terkommer vid Lohengrins öppträdande, n. fl tillfällen; Elsas. entre; finalqvintettn med kör (akt 1); scenen rhellan Elsa oc Ortrud (akt.2); den med rätta berömda brälopsmarschen (Zuy:der Frauen); den Jlikalets utmärkt vackra brudsången (akt -3), sam så lyckligt ansluter sig till situationen, samt den derpå följande kärleksduetten. (vxelsången),, måhända operans skönaste streke; -Lohengrins, afskedssång, som icke dls låter igenkäpna Wagner. — Hvarför icke hålla sig uppe i denna klara sfer, då man varit så lycklig att kunna lyfta Big lit! uPesa stjernor är för isolerade för att sprid: sin glans öfver det hela; Harz monien är siderbriten.)a--Lohengrin har inöfvats med stor omsörg och ges så VW som Våraförhålländen tillåta. Elsa är eraf de roller som medföra stora pnspråk. Hi gäller det mindre att framlyfta intressata, effektfulla drag: det-de fihnas,: än att ingera demider de icke: finnas, med ett ord att nyskapa, att idealiseraröl1en. Vanliga har Elsa också-endast öfvers tagits af stor dramatiska artister, ochideraf härleda sig tillej ringa. del Lohengrins framgångar. Hon uppträder då ej som denna sentimentalt-reciösa drömmerska; hvilken RE EA NERE FINE NETA RN bt fo AA SR BILA So WP Hd Ht mO VR Aj0 MYS Ft a pjesen skizzrar; det är en. Pyflia som här I framträder, ämmande för ytterverlden, men I med blicke: inåt vänd till der fika verld ) af poetisk ivinatioh,, söm lefver: i hennes själ. Henne drömmande väsen blir inspi , ration, henys. toner uttala gublima åskåd6) RN STERN TER ) Ett urvo af de vackraste -motiverna ipianoD arrangement äntkommet på hr Lundquists förlag.