hade tur, och efter fyra års förlopp hade
jag ett lager, som var värdt sina tretu-
sen pund. Amatörer och dilettanter letade
upp mig och funno, att jag hade en gent-
lemans uppfostran. Stadens unga eleganter
fördrefvo många sysslolösa timmar i min
bod, och då och då lånade jag dem pen-
ningar mot hälften så stor ränta som den
de skulle ha betalt en som varit ockrare
till yrket. Allt efter som mina förtjenster
ökades nedlade jag allt större summor på
att öka mitt lager. Jag blef känd för att
ega omdöme och smak, och jag hade, med
ett ord sagdt, framgång — något som jag
aldrig skulle ha haft om jag i sårad och
öfverdrifven konstnärsfåfänga och sjelföfver-
skatining skulle, liksom så mången annan,
ha trott mig vara en misskänd Raphael.
— Tack för er berättelse, långt intres-
santare i mina ögon än hvilket föremål som
helst i hela er samling. Det förvånar mig
ej nu, att ni icke förmått skiljas från de
de: konstens perlor, ni under så många år
och med så mycken kärlek samlat. Men
hade intet af era barn håg att fortsätta
en så lockande affär,
— Mina barn, upprepade Homerus Bive-
Wright med en dyster blick, jag har inga
barn. Då ni talar till en främling, hr Da-
voren, så vakta er från att framkasta så-
dana frågor. De drabba stundom en allför
ömtålig punkt,