hans anlete då, han nyss talade om sin son,
en sondotter som jag gör arflös, om hon icke
fogar sig helt och hållet efter mig. Jag
vill icke att något främmande inflytande
skall komma mellan oss. Vi äro lyckliga
såsom det nu är — vi älska hvarandra, ej
på något innerligt sätt, men vi lefva tillsam-
mans i gemensam fördragsamhet. Nej —
jag skulle vara galen, om jag släppte in hit
något störande element.
— Ske som pi vill, sade Lucius, jag är
en man som ännu får kämpa mig fram här
i lifvet och har knappast trampat ens de
första stegen af den väg som leder mig upp
åt. Den vänskap, jag erbjuder, är derför ej
mycket värd.
— Jag skulle afslå er begäran på samma
sätt om ni vore millionär, svarade denan-
dre, i det han öppnade den tunga gamla
dörren och insläppte en sky af dimma. Han
gick före tvärs öfver gården; läste upp den
höga jernporten, och hans gäst trädde ut på
den simpla, dimmiga, smutsiga Shadrack-
road, ut till verkligheten.
— Ån en gång godnatt, sade Sivewright.
Godnatt! svarade Lusius, just som por-
ten slöt sig bakom honom med ett ljud likt
en ond korps kraxande. Han vände sitt
anlete hemåt, djupt sårad. Han var en stolt
man och hade erbjudit sin vänskap åt en
ammal för detta kuriositethandlare, för att
få blott ett snöpligt afslag. Men det var