— Förlåt mig; men då jag såg den unga
damen derinne — er sondotter —
— Denna sondotter utgör hela min af-
komma på jorden. Jag hade en son,
denna flickas fader, Men det finnes ingen
af de på den der gamla ekstolpen skulpte-
rade figurerna jag bryr mig så litet om som
nu om min son:
Lucius sade intet. Han hade varit olyck-
lig nog att snafva omkull på tröskeln till
en familj-hemlighet. — Ja, han hade verk-
ligen inbillat sig se en skymt af vemod, en
skugga af tyst lidande på det ljufva anle-
tet derinne. Ett barn af en förskjuten son
och kanske med själen tyngd af minnen,
bittra och fulla af blygsel. Han tänkte på
den sorg, som förmörkat hans egen ungdom,
det dystra minne, som ännu förföljde honom,
minnet af hans förlorade syster.
Han genomvandrade samlingen, betraktan-
de föremålen, så godt han kunde vid skenet
af ett enda ljus. BSivewright visade sina
mångfaldiga, olikartade skatter med en äl-
skares hela entusiasm, dröjande än vid det
formsköna här, än vid det färgsköna der.
Han fortsatte sålunda med sin gäst i nära
två timmar, under hvilken tid dock funnos
ögonblick, då den unge mannens tankar vän-
de åter till det rum, der de lemnat Lucilla.
Han tänkte på henne äfven då han tyck-
tes med obeskrifligt intresse lyssna till hr
Sivewrights förklaringar om skilnaden mellan