Ur ett bref från Köpenhamn, den 17 januari. — — — — Dessa dagars allmännaste samtalsämne är den interpellation, som folktingsmannen, grefve Holstein-Ledreborg med flere, som småningom närma sig venstern, i loppet af nästa vecka ämnar rikta till ministerens chef, grefve HolsteinHolsteinborg, rörande ansvaret för en i den officiella ministerialtidningen kungjord, men icke af någon minister kontrasignerad kungl. handskrifvelse af den 2:dra januari d. å. Ministeren tyckes vilja krypa bakom den ansvarsfria konungens rygg gentemot folktingets (2:dra kammarens) förebråelser för okonstitutionelt beteende. Ministerens senaste steg hafva bidragit mycket dertill, att flere och flere börja inse, hvilken fara ministerens qvarblifvande — utan minsta afseende på utfallet af de allmänna folktingsvalen den 20 september 1872, utan afseende på de nya valen den 14 november 1873 efter tingets upplösning och trots de åter och åter upprepade misstroendevota — hvilken fara derur kan flyta för hela landet, och icke minst för sjelfva det konstitutionella konungadömet. Ställningen har småningom blifvit så betänklig, att man icke utan skäl dragit paralleler emellan den och Frankrikes inre politiska ställning före julirevolutionen 1830. I ett visst afseende är olikheten dock påtaglig. Medan Frankrikes hufvudstad nästan alltid i stora ögonblick stått på den liberala, ja, äfven radikala sidan, är Köpenhamn ytterst konservativt, ja reaktionärt (med undantag af några hundra socialister, som dock endast af vensterns motståndare räknas till detta moderata parti). Hela den stora f. d. national-liberala hufvudstadspressen står emellertid på högra sidan, ministerens, och enär utlandet nästan uteslutande öser af dessa källor, är det mycket förklarligt, att man t. ex. i Sverige är så hätskt sinnad mot danska venstern — ett parti, som i de flesta andra riksdagar skulle kallats venstra centern. Afven dess motståndare hylla ofta de i dess program uttalade åsigter i allt väsentligt (så litet radikalt är det). Det är alls icke egennyttigt — såsom man läser i Köpenhamnspressen ; man skulle snarare kunna förebrå dess motståndare att vilja ha friheten endast för sig sjelfva. Att det icke heller är materalistiskt, framgår synnerhet deraf, att de fleste grundtvigianer; — dessa hyperidealister — hafva slulit sig dertill. I Tyskland börja redan flere stora tidningar (t. ex. Allg. Augsb. Zeit.) genomskåda sanna förhållandet. Jag hoppas, vett våra nordiska bröder i öster, som dock stå oss så mycket närmare, äfven snart skola se med egna ögon, — — — —