bestå al tre KlaSSscl,y SYM fe CO PP enom elände, orenlighet och list, men dock på olika sätt väcka medlidande och afsky. 4 En klass, den talrikaste och mäktigaste, står under kommando af en konung. Denne 1 man födes icke till sin höga värdighet som N andra konungar; han wäljes dertill på grund 2 af sin förvärfvade talang för skälmstycken g och penningutpressningar. Hvad tiggarne L kunna skrapa ihop genom sitt lumpna handtverk aflemnas till konungen, och när regn1 e tiden i det sydliga och vintern i det nordliga Kina påkalla det menskliga medlidandet med detta pack, är det konungens sak att sörja för sina undersåters kost och kläI 1, der. Men det är ofta smått med hans mar 11; jestäts hofhållning. Till rogoringsbördor, som hvila på regentens skuldror, hörer äfven beskattningsrätten, d v. s han eger ätt brandskatta de rika köpmännen och borgarena i de stora städerna efter hvars och ens råd och lägenhet. Endast skräddare och artister åtnjuta skattfrihet; de förra hafva förvärfvat sig detta adliga privilegium genom att tillhandahålla tiggarne gamla klädestrasor till låga pris, och hvad konstnärerna angår äro deras vilkor i Kina sådana, att de äro halfvägs till tiggarstafven. Konungen utöfvar sin beskattningsrätt på ett egendomligt sätt. Han går nemligen omkring till hvarje skattskyldig och uppgör med honom hur mycket han skall erlägga för år eller halfår.. När de nu blifvit ense om summan och denna är aflemnad till skattkammaren, klistras en gul och en röd papperslapp utanpå boddörren. På dessa står konungens nämn, skattebeloppet och den termin, skatten. är betald för, jemte en uppmaning till de trogna undersåtarne att härefter låta den beskattade vara i fred. Men nekar nu köpmannen att betala skatten, går det honom icke väl. Då släppes en hop smutsiga, trasiga, gulbruna tiggare lösa på honom så att han ingen ro får, och i sin förtviflan är han då glad att få köpa sig fri med en betydlig summa. De stora köpmännen få ofta betala ända till 50 rdr om året i skatt. I tiggarförbundet upptagas endast mansersoner, hvilka af konungen betalas efter Naglighet, d. v. s. oförskämdhet, näsvishet och vidrig uppsyn. Tiggarne hålla sig alltid framme vid barndop, bröllop och begrafningar. Vidare låta de sig begagnas till hvarjehanda upptåg. Är en person skyldig pengar och tredskas med betalning, skickar fordringsegaren en skarg tiggare till gäldenären, hvilken ej slipper dem förr än han betalat. När tiggarne icke kunna få sin utkomst på bättre sätt, åtaga de sig att begrafva afrättade eller draga de ut på landsbygden för att ljuga ihop historier om skeppsbrott eller andra olyckor för att väcka medlidande. De berätta då att de ha varit j sådan nöd ombord, att de ha fått lof att slagta och tippåta sina kamrater, eller om de sakna en arm eller ett ben, uppge de att de ha måst tillgripa dem i brist på mat. Många tiggare föra barn med sig och fästa en halmsnodd om lifvet FT: dem till tecken att de äro i yttersta nöd. Barnen äro väl instruerade i att skrika för att sålunda komma i åtnjutande af-friköpning. En annan klass af tiggare kallas Koouhwä-tsze, hvilket betyder det höga blomsterfolket4. Mentrots denna poetiska titel äro de döck eländigare än:andra tiggare. De bestå mest af rymmare: och uppehålla sig erna vid templen, hvarest de ha ett slags tillflyktsort. Också de hafva fasta inkomster liksom den första klassem De hafva nemligen förstått att begagna sig af kinesernas vantro att de döde i juli månad hafva rätt att bli fria från sjukdom, om deras efterlefvande offra åt dem; dessa offer göra tiggarne sig till godo. Men för öfrigt hafva de också rätt att uppbära en viss afgift, som insamlas i hela riket. Detta hänger tillsammans med:en gammal skattskyldighet, som i forntiden utgjordes afohvarje krambod för att skaffa kejsarens hustrur blommor, smink och vällukter, och af detta insamlades så unycket, att kejsaren och hela hans hof kunde I begratvas 4 blommor och smink. Men i anledning af en pest förärade kejsaren dessa saker till tiggarne och sedan dess hafva dessa t landsstrykare ansett si berättigaae att uppbära en viss skatt. Folket rädes för pesten och betalar af fruktan att landsstrykarne eljest skulle draga farsoten öfver det; och säkert är att de vandrande tiggarne ofta föra smitta med sig. Slutligen finnes också en tredje klass, som kallar sig faderlösa och som har rättighet att slå sig ned i vissa hus. De äro alla krymplingar, blinda, döfva, läma o. 8. v.; de lemlästa ofta sig sjelfva för att slippa arbeta. Kejsaren gifver dem månadtligen 2 rdr. I Ningpo t, ex, som är en stad. med omkring 115,000 invånare, funnos i fjor 11,000 tiggare. Ingen kinesisk statsman har ännu haft mod att uppträda mot tiggeriväsendet, ty tiggarne bilda en stat i staten, en mäktig nation för sig, som icke är att leka med. I Peking hafva de till och med en egen gamlingslokal, som kallas fjäderhuset, emedan det är fyldt med fjäder, hva å tiggarne sofva om natten. Ilvilken oren ighet här råder kan icke beskrifvas. NN TR rn it snkna ära Oförbätterliga: I RR MN dd mo AKA mm et ARA 2 sk AM FK SA 4 OAL