MPR BUVIIKLIES UR USLA Gibe MMMM ee ——XXXXa— Små populära zoologiska notiser. XVI. Stegiltsen. Man må skrika bäst man vill om detta lifvets oro ock bekymmer, men — verlden är minsånn ändå rolig, ty hvarje period i vår lJefnad har sina både små och stora behag. Ett : bland de -många sådana är: för de gamle penningen, :för medelåldern verksamheten, för ungdomen kär-leken och för bardomen barnsleken: de flesta. flickors med dockor och de flesta pojkars med fågelfångst. Men af egen erfarenhet på detta område vågar jag påstå, att det åtminstone förefaller som om sjelfva fångandet skulle medföra vida större behag än sedermera qvarhållandet, egandet. -Månne detta kan ligga uti den manliga naturen? — Kan ock hända, att alla fångstföremål verkligen utveckla för oss, män, mer behag, under det de äro fria, än då de en gång äro fångade i våra nät. Det ser ibland rätt misstänkt ut i den vägen. Eller hvad tycken I, mina damer. Edert omdöme är jag städse mån om att få höra, ty det brukar vanligen vara rätt träffande, såvida det ej behöfver vara djuptänkt. Bland de fåglar, som alltid fallit och falla våra fågelfångande pojkar på läppen, alldeles som bitar af Asien engelsmän och rysgar, är steglitsen; men pojkar ha nog smak, de, om de än äro aldrig så slyngelaktiga i öfrigt, en sak som ger sig med tiden. Nämda lilla: fågel är vacker som en dag och sjunger dertill som en Christine NilssonRouzeaudy fastän han dermed icke förtjenar gods och guld som hön; och-härtill kommer ytterligare, att steglitsen är älsklig som, som — en ännu ej bortkurtiserad blondin. Blond är han ock på det hela taget, ty, finner man honom fri eller fången, så gör han alltid intrycket af att vara en ljus fågel, som mången väl är det, fast på annat sätt. Naturen har på steglitsen, hvilken till storleken möjligen skulle kunna jemföras, ehuru i öfrigt sans comparaison, med en ovanligt liten —, judnäsa, slösat de bjertaste färger, hvarför jag under mina mera fantasirika år vid åsynen af en steglits alltid kom, barnsligt nog men ändå i likhet med grefven af Chambord, att tänka på en fana, ehuru hvarken på trikoloren eller den hvita med liljorna, hvilka båda på dem tiden voro för mig lika obekanta som 4fotbeklädnadens, skomakeriets och namnkunniga skomakares historia från äldsta till närvarande tid före ttgifvandet af arbetet med denna: titel; utan det var på en helt annan fana jagtänkte, nömMmligen nå den, som jag hade hört talas: om att en skräddare skulle hafva sett i sin fantasi -på sotsängen, och hvilken fana, bestående af en ofantlig mängd olikfärgade lappar, qvarlefvor efter andras. tyger, länge stängde mästarn vägen emellan jordelifvet och evigheten. Men emellertid, för att nu kunta riktigt beskrifva steglitsens utseende, behöfde jag vara antingön: enx veritabel Yetebsköpsman, men då blefre jag för :— torr, hvilket man dock :bäst-kamwskomma .ut med, då! man ej erhåller dyrtidstillägg, ellör också skulle jag uppträda som — qvinna, men då åter blefve kanske min beskrifning för saftig. Ja, -hur-man vänder sig, så har man nacken på andrasidan.ansigtet. Dock, Mm-! nan jag nu på mitt Jilla vis: och så godt jag kan, går till,den närmare beskrifningen öfver steglitsen, får jag. visst lef för ro och; säkerhetens I söka skilja Å åda steglitskönen åt; men, mitt. herrskap, tro ej, jag är så hjertlög eller vill handla så naturvidrigt, att jag skiljer ett älskande par åt i verkligheten, äfven om jag vore så pass karl, att någonting sådant stode i min förmåga; nej, visst inte: att skilja dem åt, som roa sig och oftast uttråka andra med att älska hvarandra, öfverlemnar jag åt ett oblidt öde eller ock åt — våra föräldrar, svärföräldrar, fosterföräldrar, öfverhet; lärare, husbönder samt alla andra, som sig faderliFen om oss vårda, ty då koninier jag bäst ifrånet. Det är blott i afseende på benämningen, som jag skulle vilja skilja de olika steglitskönen åt, Och månie icke; detta skulle låta sig göra, om jag kallade hannen steglits och honan steglitsa? Jag för min del tycker det. Vill man 8edan i hvardagslag, då saken kan komma i fråga, följa mitt exempel bärutinnan, så smickrar det mig icke: så litet; men görs. man det icke, finner jag mig, deraf ej i någon mån, stukad.. Så fräck är jag, men kanske i alla fall något mindre ändå än den skåning, som nyligen inför Göinge härads. rätt försäkrade,cattzchans hustru var illmamA An SRA FR v tillsatt mart Park.