af sitt tobaksförråd och deraf delat med
sig åt sina kamrater — hördes på afstind
ett ihåligt skri, liknande en fågels klagande
läte, då han befinner sig i en hotande fara.
Lucius var den förste, som fattade betydelsen
af detta Tjud.
— Kekek-odarsis! utropade han med glädje.
Han kommer då ändtligen tillbaka. O, min
Gud, jag tackat dig!
Ropet upprepades, men denna gång så
tydligt, att man kunde höra att det verk-
ligen kom från en menniska.
— Ja, sade Geoffrey, det måste vara han.
Han skyndade till hyddans dörr. Lucius
ryckte en brand ur eldbrasan och gick ut,
svängande densamma i luften samt ropande
högt till svar på indianens läte. I detta
ögonblick af glad öfverraskning, längtan och
hopp betydde mannens återkomst för dem
detsämma som hjelp, beqvämlighet och
öfverflöd; men de skulle, tyvärr, snart bli
upplysta om sitt misstag. Plötsligt fingo
de 86 indisnen nalkas mellan träden, men i
hvilken belägenhet var han icke! Han bok-
stafligen släpade sig fram på den hårdt
frusna snön, hvärs yta var tillräckligt fast
för att kunma bära denna lätta börda.
Då han närmade sig eldskenet, upptäckte
man, huru öbeskrifligt mager och medtagen
hah var — en verklig bild af lidandet och
hungern samt mera liknande en vålnad än
en löfvände menniska.