Hvarj ehanda nyheter, Hurra! Det ges väl knappast någon som icke en eller flera gånger varit med om att instämma i ett af dessa ljudande långtoniga hurrarop. Få deremot äro väl de som hafva tänkt på detta ords härkomst. Det blef, omtalar en tidning, infördt i Tyskland under folkvandringens tid af den folkström, som då från mellersta Asien kom till Europa, och är således af österländskt ursprung. Ördet hurra — eller rättare harri — nyttjas ännu i dag af hinduerna, när de åkalla sin Gad; det är nemligen ett af döras många namn på guden Vischnu. När hinduerna hålla på med något svårt arbete, ropa de Harri! Harri! Detta utrop användes mycket af de indiska båtsförarne, när t. ex. deras farkoster stanna på grund i den heliga floden Ganges. I det de med förenade krafter åter söka att komma flott, ropa de Harri! Harri! När båtförarne ro uppför floden och skola öfver ställen, hvilka i följd af den starka strömsättningen äro farliga att passera, hör man samma rop, och det påstås att det äfven är det de indiska krigarne låta höra, när de rycka ut till strid. Ordet Harri användes öfver hufvud vid alla tillfällen af hinduerna, när de känna sin egen svaghet och behof af gudomligt bistånd. Mot förkylning hafva vi hört många kurer omtalas, men näppeligen något motstycke till efterföljande, som meddelas af en tidning i London. Vi tillägga, att den något sammansatta kuren hade patientens fullkomliga återställande till följd: Han kokade te på lindblommor och Jokrisrot och drack några koppar innan Lan gick till sängs. Andra dagen tog han in fem piller, lade ett slags plåster på röstet, ett annat slags under armarna och ett tredje slags på ryggen. På inrådan af en gammal klok fru tog han på efcermiddagen bort alla dessa plåster med en ostronknif och lade i stället på senapsdegar. Hans mor lade rödlöksklyftor under fötterna och gaf honom in en focked tjära. Han gicksderpå till sängs och lade heta teelstenar under fötterna. Andra morgonen om en annan gammal fru till honom med en burk gåsfett och gaf honom en försvarlig dos. En hans faster kom ungefär samtidigt och hade med sig en knippa lenande örter, å hvilka hon kokade te, som hon gaf honom varje half timme in till middagen, då han tog sig en duktig dos engelskt salt. Efter middagen kom hans kustru — som hade varit hos en klok fru för att söka råd — och gaf honom två willer af sin egen tillverkning. De voro skcora ungefär som en valnöt och för att )an skulle få behålla dem, gaf hon honom ett par teskedar af en hemmagiord balsam. -Derpå förtärde han ett halft qvarter rom, på inrådan af en gammal sjökapten 1 grannskapet, och tog sig dessutom spritängbad på benen. Två af grannarne anlände vid denna kritiska tidpunkt och insågo genast att hans blod var orent. De gåfvo honom en half kanna pepparmynt-te och en. stor dos ricin-olja. Innan han gick till sängs tog han in åtta stycken ett nytt slags piller, lindade en i het ättika och salt doppad yllebindel kring halsen och lät bränna upp en skyffel fjädrar inne i sin sängkammare, Trogen på sin post. En person vid namn Hugh från Philadelphia hade gått in som frivillig under sista amerikanska kriget. Ena gång hade han blifvit ställd som post mellan tvenne vigtiga punkter — det var någonstädes vid stranden af ön Sullivan. Han hade fått sträng befallning att ej släppa någon igenom innan lösen blifvit gifven, och denna skulle framsägas hviskande. Två timmar derefter fann korporalen vid aflösningen Hugh stå till midjan i vatten. Tidvattnet hade nemligen börjat komma, sedan Hughs vakt började, men han rörde sig ej ur stället. Hvem är der! ropade Hugh. Vakten, svarade korporalen. Halt, vakt! Stig fram, korporal, och gif lösen! Korporalen: Jag har ej gått hit för att dränka mig. Kom fram och låt mig aflösa er. Hugh: Icke en tum; löjtnanten befallde mig att ej lemna min post. Korporalen: Nåväl, som ni vill. Måtte ni befinna er godt i vattnet i natt (börjar att aflägsna sig under det han talar). Hugh: Halt! Jag skjuter, om ni försöker att passera utan att ha gifvit lösen. Så lyda orderna från löjtnanten. Korporalen: Besinna er; någon skulle kunna höra oss, om jag gaf den härifrån. Högh: Visserligen; derför har ock löjtnanten sagt att lösen skulle hviskas. Jag har fingret på trycket och skjuter ögonblickligt, om ni ej kommer hitut och afgifver den.