Hvarj ehanda nyheter,
Hurra! Det ges väl knappast någon som
icke en eller flera gånger varit med om att
instämma i ett af dessa ljudande långtoniga
hurrarop. Få deremot äro väl de som hafva
tänkt på detta ords härkomst. Det blef,
omtalar en tidning, infördt i Tyskland under
folkvandringens tid af den folkström, som
då från mellersta Asien kom till Europa,
och är således af österländskt ursprung. Ör-
det hurra — eller rättare harri — nyttjas
ännu i dag af hinduerna, när de åkalla sin
Gad; det är nemligen ett af döras många
namn på guden Vischnu. När hinduerna
hålla på med något svårt arbete, ropa de
Harri! Harri! Detta utrop användes myc-
ket af de indiska båtsförarne, när t. ex. de-
ras farkoster stanna på grund i den heliga
floden Ganges. I det de med förenade kraf-
ter åter söka att komma flott, ropa de Harri!
Harri! När båtförarne ro uppför floden
och skola öfver ställen, hvilka i följd af den
starka strömsättningen äro farliga att pas-
sera, hör man samma rop, och det påstås
att det äfven är det de indiska krigarne låta
höra, när de rycka ut till strid. Ordet Harri
användes öfver hufvud vid alla tillfällen af
hinduerna, när de känna sin egen svaghet
och behof af gudomligt bistånd.
Mot förkylning hafva vi hört många
kurer omtalas, men näppeligen något mot-
stycke till efterföljande, som meddelas af en
tidning i London. Vi tillägga, att den
något sammansatta kuren hade patientens
fullkomliga återställande till följd: Han ko-
kade te på lindblommor och Jokrisrot och
drack några koppar innan Lan gick till sängs.
Andra dagen tog han in fem piller, lade ett
slags plåster på röstet, ett annat slags un-
der armarna och ett tredje slags på ryggen.
På inrådan af en gammal klok fru tog han
på efcermiddagen bort alla dessa plåster med
en ostronknif och lade i stället på senapsde-
gar. Hans mor lade rödlöksklyftor under
fötterna och gaf honom in en focked tjära.
Han gicksderpå till sängs och lade heta te-
elstenar under fötterna. Andra morgonen
om en annan gammal fru till honom med
en burk gåsfett och gaf honom en försvarlig
dos. En hans faster kom ungefär samtidigt
och hade med sig en knippa lenande örter,
å hvilka hon kokade te, som hon gaf honom
varje half timme in till middagen, då han
tog sig en duktig dos engelskt salt. Efter
middagen kom hans kustru — som hade varit
hos en klok fru för att söka råd — och gaf
honom två willer af sin egen tillverkning.
De voro skcora ungefär som en valnöt och
för att )an skulle få behålla dem, gaf hon
honom ett par teskedar af en hemmagiord
balsam. -Derpå förtärde han ett halft qvar-
ter rom, på inrådan af en gammal sjökapten
1 grannskapet, och tog sig dessutom sprit-
ängbad på benen. Två af grannarne anlände
vid denna kritiska tidpunkt och insågo ge-
nast att hans blod var orent. De gåfvo
honom en half kanna pepparmynt-te och en.
stor dos ricin-olja. Innan han gick till sängs
tog han in åtta stycken ett nytt slags piller,
lindade en i het ättika och salt doppad ylle-
bindel kring halsen och lät bränna upp en
skyffel fjädrar inne i sin sängkammare,
Trogen på sin post. En person vid
namn Hugh från Philadelphia hade gått in
som frivillig under sista amerikanska kriget.
Ena gång hade han blifvit ställd som post
mellan tvenne vigtiga punkter — det var
någonstädes vid stranden af ön Sullivan.
Han hade fått sträng befallning att ej släppa
någon igenom innan lösen blifvit gifven, och
denna skulle framsägas hviskande. Två tim-
mar derefter fann korporalen vid aflösnin-
gen Hugh stå till midjan i vatten. Tid-
vattnet hade nemligen börjat komma, sedan
Hughs vakt började, men han rörde sig ej
ur stället. Hvem är der! ropade Hugh.
Vakten, svarade korporalen. Halt, vakt!
Stig fram, korporal, och gif lösen! Korpo-
ralen: Jag har ej gått hit för att dränka
mig. Kom fram och låt mig aflösa er.
Hugh: Icke en tum; löjtnanten befallde
mig att ej lemna min post. Korporalen:
Nåväl, som ni vill. Måtte ni befinna er
godt i vattnet i natt (börjar att aflägsna sig
under det han talar). Hugh: Halt! Jag skju-
ter, om ni försöker att passera utan att ha
gifvit lösen. Så lyda orderna från löjtnan-
ten. Korporalen: Besinna er; någon skulle
kunna höra oss, om jag gaf den härifrån.
Högh: Visserligen; derför har ock löjtnan-
ten sagt att lösen skulle hviskas. Jag har
fingret på trycket och skjuter ögonblickligt,
om ni ej kommer hitut och afgifver den.