Jagtåret
har i mellersta Sverige, så vidt vi kunnat
finna och utröna, i flera hänseenden varit
ett af de svagare, om det ock ej saknat en
ljuspunkt. För att börja med gräsänderna,
hvilka inviga jagtåret, så var tillgången en
af de. medelmåttiga. Vid den 11 juli voro
andungarne i allmänhet flygga. I förbigå-
ende må anmärkas, att man, såsom vi tro,
allt mer börjat börtlägga detnågot primitiva
skyttet på ungar som ej kunna flyga. Dubbla
Beckasinerna, dessa herrliga fåglar, lyste iår
genom sin frånvaro. På några af de bästa
markerna i Upsalatrakten kunde man ej ens
med ljus och lykta, som det heter, uppleta
mer än några enstaka, så att årgången å
dessa var jemt upp den sämsta vi minnas.
De enkla voro ock i det hela sällsynta, så-
som händelsen alltid är torra somrar. Hvad
angår orren, så var året ett af de klenaste:
ringa stam och gemenligen små eller inga
ungkullar, hvilket förklaras åf den högligen
ogynsamma väderleken under den tid äggen
lades och rufvades. Det var, såsom man
minnes, ständigt regn och snö med låg tem-
eratur under en stor. del af maj. Tjäder-
ullarne lära varit något bättre, men denna
fågel börjar höra till de sällan förekom-
mande. För hararne var året icke bland de
bättre; i allmänhet svag stam, ty jagten drif-
ves för vida. Den egentliga ljuspunkten i
jagtårets tafla utgöres af rapphönsen. I all-
mänhet var det en ganska vacker stäm af
dessa fåglar och i några orter var den större
än någonsin; då dertill kom att kullarne, om
ock för det mesta ej särdeles stora, voro åt--
minstone medelmåttiga, så blef rapphönsjag-
ten i det hela god. Med den betydenhet,
som denna del af vildafveln nu vunnit, är
det för omdömet om ett jägarår af afgörande
vigt om rapphönsjagten varit god eller icke.
En olägenhet var det under flere små perio-
der af oktober högst missgynnande vädret,
gom hindrade eller försvårade fältöfningarna ;
och då mången af grundsats icke vill jaga
sina höns förr än den månaden, så inser man
hvad detta betyder. För en väl sköttrapp-
hönsjagt är det af vigt att tiden något ut-
sträckes, såsom på ett annat ställe här blif-
vit antydt. — På tal om rapphönsen må vi
tillägga att det förekoråmit oss, som om man
nu mer än förr anträffade helt senväxta kul-
lar. Vi kunna dock ej afgöra om denna iakt-
tagelse har någon allmännare giltighet. Om
så förhåller sig, ligger nog em anledning der-
till i de allt mer ökade klöfvervallarne. Det
tilltagande bruket at skördemaskiner,.så för-
delaktigt det i det stora -hela än må vara,
är de liggande rapphönorna till än större
skada än slåtterkarlarne. Der, som vill noga
bevara sina rapphönskullar, borde alltid innan
klöfverskörden sker med en god hund söka
öfver vallarne. Om nödvändigheten . att vid
svår vinter på ett eller annat sätt draga för-
sorg om föda åt rapphönsen behöfva vi ej
påminna. ro lgerkasttrn dr mir
Tillgången å elg har i det hela hållit sig
uppe, I. somliga län, såsom Karlstads och
Örebro, har ett stort antal djur blifvit ned-
lagdt; äfven.i Vesterbottens län ha mångdå el-
gar blifvit fällda. Om och huruvida denna
jagt drifvits i för stor utsträckning, kunna
vi ej afgöra, men visst är att den mångenstädes
idkas temligen regellöst och sniket.. I fråga
om; elgarne framträder. temligen bjert mot-
gatsen mellan någres omvårdnad och andres
hejdlösa framfart. Det hela är en invecklad
fråga, som nog framdeles kommer att kräfva
ytterligare öfvervägande. 20
er (Ur JägerförbundetsFidskrift.)