som min son, kanonieren. Calle säjer allti,
att de ä de smäckraste skrof han sett och
en så vacker galjonsbild, att maken inte
gungat i något farvatten.
— Å ja säjer, försökte här fru Carlsson
att i sin ordning komma till ordet, men hon
hade nu funnit sin öfverman.
— Säg ingenting, fru Carlsson, inte ett
dyft, afbröt henne genast fru Petterssons
gälla röst, och troligt är att den värda trions
häftighet snart fört den till den punkt, då
frutitlarne hade glömts, såvida ej i detta
kritiska ögonblick ett lätt åkdon, sådant
som läkarne vanligen begagna, stannat utan-
för porten och en ung sorgklädd man med
ett raskt språng hoppat ur och höfligt vändt
sig till de tre nigande fruarne med frågan:
— Ursäkta mig, bor någon herr Krona
här i gården?
— Alldeles, min bästa herre, alldeles! sva-
fade genast fru Petterssons rörliga tunga.
Han bor deruppe i röda huset i trädgården.
— Tackar så mycket, sade doktor Hel-
mer, ty den frågande var ingen annan än
han, och sedan han gifvit kusken befallning
att vända om, tog han vägen öfver gården
och stod snart i det lilla husets förstuga,
der han efter en stunds funderande öppnade
en dörr till venster och trädde in i gubben
Eks lilla kammare.
— Välkommen, herr doktor, välkommen
till vårt enkla hem, helsade den gamle, som