sträfviga ögonlock, när ni i er slummer får höra ett ljud likt det af en trumpet! Er inbillning är uppjagad, ni tror er försatt i midten af ett stridsfält, hvarest ni strider, ej med små ömkliga insekter, utan med soldater och dundrande kanoner. Ni vaknar nu i ett upprördt tillstånd från den dödliga striden i er dröm och kanske ej missbelåten att finna er sjelf lyckligt och väl i er bädd. Men huru kunna beskrifva er afsky, då ni några ögonblick hör den obehagliga rösten af en muscuito tätt intill ert öra; den farliga striden i er föregående dröm med dess lifsfara och lockande utmärkelser är helt och hållet förglömd i denna obehagliga stund af verklighet. Ni beslutar er för att handla eller dö, icke sofva, nej, icke ens försöka att sofva så länge eder fiende är bland de lefvandes antal. — Sedan detta manliga beslut är fattadt och ni, för att bedraga er förföljare, låtsas insomna, låter den fruktade muscuiton åter höra sig kretsande öfver ert hufvud på något afstånd; men småningom kommer han närmare och närmare, spiralformigt snedstigande; för hvarje vändning kommande en tum närmare ert öra. Som ni nu antar att han är redo att sätta sig, upplyfter ni med en plötslig rörelse, full af all den harm ni känner, er hand och ger er sjelf en örfil, våldsam nog att ha dödat er bästa vän i verlden och att krossa tjugu tusen muscuitos, om de varit der församlade. — Nu fullkomligt öfvertygad att han fått allt hvad han behöfveri denna verlden, lägger ni er ned för att återtaga er afbrutna sömn. Ni kan likväl vara öfvertygad att just samma brottsling, hvilken ni hoppades hafva expedierat inom mindre än tio sekunder, är i håll af er, och ni kan nu spåra ett visst förakt i hans olycksbådande brummande. Att ni nu med dubbel uppmärksamhet bevakar hans rörelser är naturligt, men endast genom hörseln, ty ni kan aldrig se honom. Vi vilja nu anta att ni inbillar er det han är redo att sätta sig på er venstra hand, ja, i sanning, ni är nästan säker derpå, ni väns tar till han slutat sin sång, under hvilken tid ni knappast vågar andas, gifver er derefter en annan smäll lika våldsam som den första och, behöfver jag säga det, lika fruktlös. Nu upptäcker ni äfven, till er förskräckelse, det ni är grundligt biten i ena örat och båda hälarna — huru och när kan ingen säga. Ni är nu försatt i ett fullkomligt raseri, framkalladt båda af smärtan i era sår och det smygande sätt, på hvilket ni blifvit sårad. Ni springer nu upp på era knän — ej att bedja, det vet Gud! men att strida — ni fattar nu en hviska, för detta ändamål gjord af hästtagel och börjar lik en ursinnig slå kring er i alla vrår och vinklar af er bädd och hoppas slutligen att hafva krossat er fiende. bå detta sätt måste ni tillbringa hela denna lefnadslånga natt, rifvande och gnuggande er nästan till bitar — sömnig och urginnig, sårad minst på tjugu olika ställen — och slutligen, när den länge efterlängtade dagen randas, inslumrar ni fullkomligt uttröttad i en djup, men otillfredsställande slummer, under hvilken tid eder triumferande fiende i största beqvämlighet passar på eder lekamen, och när solen uppstiger uppvaknar ni och finner det af blod utsprängda vidundret i toppen af eder bädd nu ett lätt, men onyttigt och ärelöst offer. MM. on PETS OT I ART a ER TT TR eran a eg