SR
Med lugnadt sinne anträdde han vandrin-
gen till sitt hem. Men plötsligt, innan han
ännu hunnit lemna kyrkogården, stannade
han, och hans lemmar isades af fasa, I
månskenet reste sig bland grafvarne, såsom
en vålnad, Marion Vavasours gestalt.
Lik ett andeväsen, sväfvade hon honom
till mötes; och då hon redan befann sig helt
hära honom, stannade äfven hon samt lät
höra ett hånfullt, klingande skratt.
— Ändtligen, Strathmore! sade hon. Lag
— Ändtligen! svarade han omedvetet,
under det att kallsvetten perlade på hans
panna.
Hon återtog:
— Min älskade, du, som en gång lefde
blott af mitt lif och såg solen endasti mina
ögon, du, som icke ens skydde brottet, när
jag ålade dig det, har du verkligen på se-
nare tider trott dig skiljd från mig för all-
tid? Har du drömt om en evig frihet?
Ah! Du borde hö vetat, att jag förr eller
sednare skulle återfordra dig såsom min
egendom. . Du är min — tillhör mig! Redan
denna natt återtager jag mitt gamla herra-
välde.
Utom sig af förskräckelse, stirrade han
förstummad och orörlig på henne. Förfär-
ligare än hämndens förbannelser, fruktans-
värdare än dolkstyng. syntes honom detta
eftertärmande af de fordna kärleksbetygel-
sovna, dessa ord, som för hans själs öga