— dl —
Men Strathmore sjönk tillintetgjord ned
på grafstenen, Hans högmod var kros-
sadt...
Han märkte icke att den menskliga varelse,
som följt efter honom hit, smög sig fram
från sitt gömställe och försvann bland nat-
tens skuggor. Likasom ormen, tyst men med
vindens snabbhet, ringlar sig fram genom
det höga gräset, så ilade Marion Vavasour
bort för att utföra sin hämnd.
Hon egde hans hemlighet! Och under det
hon med håret fladdrande för vinden flög
fram mellan de höga träden i White Ladies
park; upplyftade hon gång efter annan sitt
demoniskt sköna ansigte mot månen, hvis-
kande i en vild segerfröjd:
— Ett sådant medlidande, som du bevi-
sade mig, skall komma dig sjelf till del —
och icke mera!
ak x
xx
ILucilla vakade ännu och väntade på sin
make. Hon blickade ut i den milda, tysta
natten; vestanvinden lekte med hennes hår
och förde till henne blommornas doft. Och
under det hon njöt af den frid, som syntes
herrska i hela naturen, fylldes hennes ögon
med tårar, tårar af en outsäglig glädje.
Hon var så lycklig! — hon, som delade
lifvet med honom, såsom ännu ingen annan
delat det.
STRATHUORK. HM. 40