O Gud! aldrig skall på jorden någon större
skändlighet . förekomma, än den ni begått
mot mig — än — den jag begick mot ho-
nom.
Marion Vavasour triumferade åter; ännu
en gång beherrskade Hon genom de minnen,
hon frammanat, den mäktige mannen. Men
en bitter smärta blandade sig i hennes se-
gerfröjd. Icke heller hon kunde tänka på
det förflutna, utan att med djup bedröfvelse
känna det närvarandes elände.
— Så. dåligt mitt beteende var, svarade
hon långsamt, så grymt har ni ock hämnats
det! Första gången störtade ni mig i en
olycka, som var fruktansvärdare än döden;
andra gången gaf ni mig till pris åt döden
sjelf, och vinden och vågorna visade sig
vara barmhertigare än ni.
— Ett sådant medlidande, som du haft
med mig, lät jag ock komma dig till del!
utropade han omedvetet, — erinrande sig, huru
han sjelf en gång besvarat hennes böner
om förskoning — dock icke i afsigt att för.
svara sitt handlingssätt, hvilket hans sam-
vete redan fördömt. Och han fortfor: Ja,
jag förföljde er, jag arbetade på er under-
gång, emedan ni störtat mig i förderfvet, då
ni dref mig till brodermord. Men jag ville
icke hämnas mina egna lidanden — jag hade
ju genom min missgerning förverkat : rättig-
heten att vara er domare — för hans skull
allena straffade jag er. Han, den trogne,