framställde det förflutna, hvarifrån de nu
skiljdes genom en afgrund af brott och
fiendskap.
— Huru! fortfor hon i samma gäckande
ton, du svarar mig icke, du skyndar icke
att försäkra mig om evigheten af din kärlek ?
Ingen ed, ingen kyss? Du, min förlorade
älskare — som gömde rosen, på hvilken
jag tryckt mina läppar; som afsade dig de
högsta utmärkelser, blott för att få hvila
vid mina fötter, vid min barm och blicka in
i mina ögon; som törstade efter brott lika
ifrigt som andra efter rykte, då jag hviskade
i ditt öra, att brottet var mig kärt! Huru!
ingen smekning, ingen ed, ingen tacksamhet,
när jag påminner dig om vår kärlek och
så här allena midt i natten kommer för att
hemta dig såsom min egen! Ar då kärle-
ken död, likasom rosorna? De mördade
ligga i sina grafvar; blef vår kärlek sänkt
i grafven med dem?
— Af nåd... af medlidande... tig!
förmådde han ändtligen framstamma.
Han trodde, att hon förlorat förståndet;
och sedan han nyss kommit till insigt af
sin egen svaghet och af syndens öfvermakt
äfven öfver sådana viljor som hans, hade
hatet försvunnit ur hans själ, och han vå-
gade icke mera sätta -sig till doms öfver
sin medbrottsling. Emellertid trädde hon
allt närmare intill honom; och - när han nu
såg den ömkliga återstoden af hyad hon ex