Högsta domstolen har nyligen dömt en
organist och -en skollärare till fängelse för
det de i följd af inbördes split tillställt ett
för gudstjensten störande uppträde i Eftra
kyrka. Sättet, hvatpå vederbörande myn-
digheter gingo till väga i afseende på den
ene af de dömde när döt skreds till verk-
ställighet af straffet, är mycket anmärk-
ningsvärdt, såsom det omtalas och kommen-
teras i nedanstående uppsats uti Hallands-
Posten:
Den utgång, som det beryktade Eftramålet
i sistå iöstånsen tog, har säkert ej undgått
att förvåna mången, huru rättvis densamma
möjligen ur rest juridisk synpunkt än må
kunna Vara. Man hade svårt för att tro,
att den förseelse, till hvilken de personer,
som nu undergå fängelsestraff, gjort sig skyl-
dige vid det obehagliga kyrkouppträdet,
verkligen var af så betänklig beskaffenhet,
att den nödvändigt börde beläggas med of-
fentlig skymf, om än dylika tilltag ej böra
lemnas öonäpsta. Vare långt ifrån oss att
vilja klandra domaren, då vi alltför väl
veta, att lagen, såsom ett helt betraktad,
tvingar lagskipningen till många bundgäng-
liga konseqvenser, som för den i juridiska
ting Obevandrade mången gång förefalla onö-
diga och besynnerliga. Godt kan det dess-
utom vara att veta, att. den störe Birgers
ande ännu är leffanue 1 de svenska lagarne
Sch deras handhafvare. Men då man skiljer
emellan -vanärande och icke vanärande brott,
synes det, som om,man äfven borde skilja
mellan vanärande och icke vanärande straff.
Alt en person, som för öfrigt är mån om sina
pligter och sin heder, i följd af en öfver-
ilning, hvaraf icko skada följt, skall behand-
läs på samma sätt som samhällets olycksbarn,
förefaller något starkt. Härutinnan vilja vi
dock blott uttala vårt enskilda tycke och
icke någon betiund ägt
. Hvad som i dag föranleder oss att vidröra
dötina sak, gäller dock ej sjelfva domen,
utan åtskilliga detaljer, som stå i samman-
bang med dess verkställande. Af det sätt,
på hvilket en af de dömde, organisten Hult-
stedt, i detta afseende blifvit behandlad, vill
det synas, som öm Ferkställarne al utslaget
ej varit fullt nöjde med detsamma, utan velat
för egen del -bjelpa upp k. m:ts verk genom
att göra hr: H:s belägenhet så olidlig som
möjligt. En märkvärdig slump eller någöt
annat har också vållat, att den andre af
parterna, skolläraren Björck, alldeles undgått
en hop smärtsamma formaliteter. Förloppet
härvid är, såsom det af trovärdig och väl
underrättad person blifvit oss meddeladt,
följande: . :
Bå snart k. im:ts utslag ankomtnit till Här-
yarande Yyrdigtöter, erhöll skolläraren
Björck genom en gynnsam ödets-skickelse på
enskild väg sunderrättelse om dess innehåll,
hvadan han till undvikande af uppseende
sjelf reste in till-staden och inställde sig å
cellfängelset för det ådömda straffets under-
gående. Organisten Hultstedt deremöt var
ej nog lycklig att i god tid få veta, huru
såket förhöll big. På söndagsförmiddagen
äen 7 dennes, just som folket samlades till
kyrkan och hr H: äfvenledes stod i begrepp
att begifva sig dit för att börja gudstjensten,
inställde sig länsmannen och fjerdingsmans
nen uti hans straxt intill belägna hem med
Derpå blef H., liksom vore han en farlig
missdådare, fängslad med fotblack, och på
detta sätt måste han fara åstad, begapad af
bor. När skjutsen ankom hit till staden vid
middagstiden, begärde H. af fjerdingsmannen,
att vägen till cellfängelset skulle tagas genom
några afsides belägna och mindre trafikerade
gator, men detta vägrades honom: han skulle
nödvändigt hafva den äran att åka genom
den långa och fina Storgatan i hela dess
längd. På hahs anhållan; att diar då åtmin-
stone måtte: köra fort, svarades med att låta
hästarne gå så långsamt som möjligen
lät sig göra. Ännu två saker bidrogo i
sin mån att förvärra belägenheten: Uton
norr vid infarten till staden afvaktade en
person, tillhörande, har man sagt, de s. k.
bättre eller bildade klasserna, den fängs-
lades ankomst och tillropade honom vid förbi-
farten hånande: Nu ha vi fågeln fast! och
vid cellfängelset mottogs han af en skara
hurrande pojkar.
Hvad säges nu omsådant? Ar det ej nog,
att lagens örn drabbar den felande, utan
tilikommer det också rättvisans handtlangare
att genom ett hatfullt personligt uppträdande
lisa stek på boraan? For så vidt vi veta,
ålägger rättvisan strängeligen sina tjenare,
högre och lägre, att med värdighet full-
göra sina obehagliga pligter, ty hon är för
hög för att låta sig komprometteras af det
okynne, som de kunfia hafva lust att låta
komma sig till last. Och något vackrare
namn än okynne Kan vederbörandes upp-
trädande härvidlag näppeligen få. Det är
visst möjligt, att ae mu. afseende på dessa
trakasserier juridiskt taget handlat i sin fulla
rätt: det finnes sa mycket här i verlden, som
sun bevisas vara rätt, men som ändå är
gement. Tvifvelsutan har en polistjensteman
rättighet att, då han arresterar en person,
göra det så offentligt som möjligt, men är
denna persons ställning sådan, att lagens
tjenare ej kan hafva det ringaste att befara
af motvärn eller flykt, så undviker han af
grannlagenhet och känsla för det passande
en dylik offentlighet. Beläggandet med bo-
jor — också en dylik sg k. rättighet —
vr Itt, Vt -—— —— ? X.w—— — — — X X2-F7 7 2 2——— ee VV EE a a Nr od a IRAN Fr MR AD KA TK KV När DR TR RA
a — .vw vt mwooewwow—e- -Q- —-——— ——
fångskjuts öch bemäktigade sig hans person.
talrika åskådare bland bans erba församlings: