från Paris — ännu mera utblottad -derigenom att det fartyg förolyckades, som hon ämnat medfölja till Newyork, fann hon sig nu bragt till det yttersta elände och måste, om. hon. också fortfarande förnekade Gud, doek ändtligen tro på tillvaron af en straffande rättvisa. Styrmannen på den nyss anlända farkosten kom nu gående förbi henne, och hon frågade honom: — Hvem var det fruntimmer, som gaf mig sina blommor? — Gud bevare henne; man skule kunna kalla henne en engel! svarade den tillfrågade, som tycktes vara en ganska gammal man. Hon är ministerns unga fru. Kall som is ärlorden eljest; men man ser dock att han håller af henne, Likasom anande hvem hon var, återtog gvinnan med ifrig, bäfvande stämma: — Säg mig hennes namn! — Det är haåns nåds gemål, säger jag er ja — lady Ceeil Strathmore. — Strathmore! Stynnannen gick vidare och hörde icke, hurn hon upprepade namnet. Hela hennes hat var seammanträngdt i detta qväfda utrop. Likasom pantern rusar upp från sitt hviloläger, när han vädrar fienden och rofvet, så -sprang hon nu fram på vägen, fattad -af en vild lidelse, kastade rosoma ifrån sig och trampade på