ej trolleri kommer med i spelet, så kan man ju ej gå galet härvidlag; och likväl — då jag kom till hörnet, såg jag till min för skräckelse att jag, liksom Herkules vid skiljovägen, hade att välja mellan höger och venster. Att välja, det är för mig detsamma som att taga fel, att gå vilse. Men, stadna nu ett ögonblick och bruka ditt förnuft eller i brist deraf dina ögon! Derborta vid det hörnet finnes ju endast en inkörsport, då det deremot på denna sidan synes en portgång eller gångport Alltså måste det vara här, denna gången skall du väl hitta vägen. Hastigt sprang jag uppför trapporna till tredje våningen och bultade på dörren. Stig in! ljöd en manlig stämma. Jag trädde in och tycktes befinna mig i en fotografs atelier, med de vanliga röda draperierna eller gardinerne i bakgrunden. Jag ville gerna ; . . begynte jag. Får jag be er vänta ett ögonblick, afbröt han mig, här är en annan dam, som ännu icke har gått. Jag har god tid, svarade jag, glad öf-. ver att genast blifva porträtterad, utan att förut hafva betingat timma, Vill ni iate behålla ytterkläderna på? frågade fotografen, betraktande mig medan jag ordnade mitt hår framför en spegel. ; Nej, man tar sig ej väl ut i den tunga vinterdrägten, och vid ett sådant här tillfälle vill man ju gerna se så bra utsom möjligt, svarade jag med den upprigtighet, som man ej skyr att visa herrar fotografer, för hvilka man dock ej kan dölja sådana oskyldiga små knep. Det är mycket sannt, svarade han med ett litet listigt leende, hvilket tydligt sade att han väl förstod mig. cHar ni icke slutat med den andra damen ännu ? frågade jag och blickade med en viss orolig väntan på draperiet. Slutat? svarade han och såg frågande på mig, medan han log, ända listigare än förut. Jo, med henne har jag visst slutat. Jag tar nemligen ingen enka. Hvad behagas? Nej, det var verkligen en originell fotograf! Han tar icke enkor, gäger han. Jag var helt bestört och kunde icke begripa hvari svårigheten uti att träffa en enka kunde bestå. Ment, utbröt jag, i det jag ej kunde låta bli att skratta helt litet, hur kan ni veta, om inte också jag är enka? Åh, jag finner vissa osvikliga kännetecken, svarade han i samma ton, och dessutom är det ju tillkännagifvet. Nej, det var för tokigt! Han hade då till och med gifvit tillkänna, att han ej tog enkor. Jag fann nu emellertid för godt att afsluta konversationen, som hade äntagit en alltför förtrolig karaktär, och stod derföre upp från min plats. Nej, jag ber, var så god och sitt ner, sade han och gjorde en rörelse liksom för att hålla mig qvar, hvilken hastigt kom mig att inse hvilken oförsigtighet jag begått, då jag så oförbehållsamt inlåtit mig i täl med en helt främmande person. Om det nu är er lägligt, så är jag tillreds, sade jag kalltoch reste mig upp: Jag önskar tagas stående. eStående eller sittande, det kan just vara detsamma, kära fröken, vidblef han i samma skrattsjuka tonart, hvilken nu började förefalla mig oförskämd. När två personer komma att dagligen se hvarandra; så är det väl ej så noga hvilken ställning man intager gent emot hvarandra, fortfor han. Hvad skall detta betyda? Skulle vi komma att se hvarandra dagligen? Var karlen galen? Dock, det såg han ej ut att vara. Det var en lång, välväxt man, med ett uttrycksfullt, lifligt ansigte, mörkt lockigt hår och ett par präktiga ögon, som strålade af godhet och skalkaktighet. Men, om han into var galen, hvad var då åt honom? I hvarje fall var hah eh oförskämd krabat och intet svar värd. Jag påtog hastigt min kappa, knöt mina hattband med feberaktig brådska, och under tiden kastade jag en skygg blick på honom i spegeln. Han betraktade mig fortfarande med ett litet sarkastiskt leende, som gjorde mig helt uppbragt. Kära frökent, sade han och gjorde en rörelse mot dörren, liksom för att hindra mig komma ut; hvartill tjena väl alla dessa små konstgrepp? Vi förstå ju hvarandra ändå rätt väl. Då ni gjort mig den äran, att infiona er-här efter annonsen, så har ni ju med detsamma medgifvit att ni ej funnit denna begäran opassande. Således måste det vara min person, som misshagar er? Jag kan inte uttala huru ondt detta gör mig, ty å min sida måste jag bekänna, att jag