ej trolleri kommer med i spelet, så kan
man ju ej gå galet härvidlag; och likväl —
då jag kom till hörnet, såg jag till min för-
skräckelse att jag, liksom Herkules vid skil-
jovägen, hade att välja mellan höger och
venster. Att välja, det är för mig detsam-
ma som att taga fel, att gå vilse. Men,
stadna nu ett ögonblick och bruka ditt för-
nuft eller i brist deraf dina ögon! Derborta
vid det hörnet finnes ju endast en inkörs-
port, då det deremot på denna sidan synes
en portgång eller gångport Alltså måste
det vara här, denna gången skall du väl hitta
vägen. Hastigt sprang jag uppför trapporna
till tredje våningen och bultade på dörren.
Stig in! ljöd en manlig stämma. Jag
trädde in och tycktes befinna mig i en fo-
tografs atelier, med de vanliga röda drape-
rierna eller gardinerne i bakgrunden.
Jag ville gerna ; . . begynte jag.
Får jag be er vänta ett ögonblick, af-
bröt han mig, här är en annan dam, som
ännu icke har gått.
Jag har god tid, svarade jag, glad öf-.
ver att genast blifva porträtterad, utan att
förut hafva betingat timma,
Vill ni iate behålla ytterkläderna på?
frågade fotografen, betraktande mig medan
jag ordnade mitt hår framför en spegel. ;
Nej, man tar sig ej väl ut i den tunga
vinterdrägten, och vid ett sådant här tillfälle
vill man ju gerna se så bra utsom möjligt,
svarade jag med den upprigtighet, som man
ej skyr att visa herrar fotografer, för hvilka
man dock ej kan dölja sådana oskyldiga
små knep.
Det är mycket sannt, svarade han med
ett litet listigt leende, hvilket tydligt sade
att han väl förstod mig.
cHar ni icke slutat med den andra da-
men ännu ? frågade jag och blickade med
en viss orolig väntan på draperiet.
Slutat? svarade han och såg frågande
på mig, medan han log, ända listigare än
förut. Jo, med henne har jag visst slutat.
Jag tar nemligen ingen enka.
Hvad behagas? Nej, det var verkligen en
originell fotograf! Han tar icke enkor, gä-
ger han. Jag var helt bestört och kunde
icke begripa hvari svårigheten uti att träffa
en enka kunde bestå.
Ment, utbröt jag, i det jag ej kunde
låta bli att skratta helt litet, hur kan ni
veta, om inte också jag är enka?
Åh, jag finner vissa osvikliga kännetec-
- ken, svarade han i samma ton, och dess-
utom är det ju tillkännagifvet.
Nej, det var för tokigt! Han hade då
till och med gifvit tillkänna, att han ej tog
enkor. Jag fann nu emellertid för godt att
afsluta konversationen, som hade äntagit en
alltför förtrolig karaktär, och stod derföre
upp från min plats.
Nej, jag ber, var så god och sitt ner,
sade han och gjorde en rörelse liksom för
att hålla mig qvar, hvilken hastigt kom mig
att inse hvilken oförsigtighet jag begått, då
jag så oförbehållsamt inlåtit mig i täl med
en helt främmande person.
Om det nu är er lägligt, så är jag till-
reds, sade jag kalltoch reste mig upp: Jag
önskar tagas stående.
eStående eller sittande, det kan just vara
detsamma, kära fröken, vidblef han i samma
skrattsjuka tonart, hvilken nu började före-
falla mig oförskämd. När två personer
komma att dagligen se hvarandra; så är det
väl ej så noga hvilken ställning man inta-
ger gent emot hvarandra, fortfor han.
Hvad skall detta betyda? Skulle vi kom-
ma att se hvarandra dagligen? Var karlen
galen? Dock, det såg han ej ut att vara.
Det var en lång, välväxt man, med ett ut-
trycksfullt, lifligt ansigte, mörkt lockigt hår
och ett par präktiga ögon, som strålade af
godhet och skalkaktighet. Men, om han into
var galen, hvad var då åt honom? I hvarje
fall var hah eh oförskämd krabat och intet
svar värd.
Jag påtog hastigt min kappa, knöt mina
hattband med feberaktig brådska, och under
tiden kastade jag en skygg blick på honom
i spegeln. Han betraktade mig fortfarande
med ett litet sarkastiskt leende, som gjorde
mig helt uppbragt.
Kära frökent, sade han och gjorde en
rörelse mot dörren, liksom för att hindra
mig komma ut; hvartill tjena väl alla dessa
små konstgrepp? Vi förstå ju hvarandra
ändå rätt väl. Då ni gjort mig den äran,
att infiona er-här efter annonsen, så har ni
ju med detsamma medgifvit att ni ej funnit
denna begäran opassande. Således måste
det vara min person, som misshagar er?
Jag kan inte uttala huru ondt detta gör mig,
ty å min sida måste jag bekänna, att jag