andra klädespersedlar, vapenrockar med vapsnets färger och gsinnebilder, små fanor till lansar samt hela hästtäcken, som stundom kunde ;bära ött A och ett M.;yd. v. s. Amor, eller någon annan betecknande bokstaf: Atminstone till. hvart tornerspel måste en dam lemna den riddare, som kämpade för hennes namn, ett sådant tacksamhetsbevis, eller skänkte hon det efter torneringens slut som pris. Afven riddarboningarne, med sina nakna väggar och hårda enkla möbler, fordrade för att förskönas och uppvärmas sådan utstyrsel som tapeter, dörroch fönsterförhängen, täcken och dynor. Sålunda gaf hela lefnadssättet anledning att väcka och underhålla damernas verksamhet i nu nämda riktning. Mindre behaglig, men nästan än nyttigare var en annan sysselsättning, som tillhörde damerna. De skulle sörja för ej allenast sin egen garderob, utan äfven för herrarnes, och vid vissa tillfällen till-och med väpnarnes... Så finner man i de gamla sagorna huru en. drottning och hennes svärdotter, en burgundisk. konungs dotter, jemte en.stor skara tärnor, i veckotal voro sysselsatta med att utrusta sina anhöriga och deras följe med rika drägter till ett festligt riddartåg. Afven i sådant erhöllo damerna i ungdomen nödig handledning. Uppfostran hade således till syftemål att bilda den omsorgsfulla, styrande husfrun, men icke mindre att bibringa de unga själens och sinnets bildning. Bland riddarne hörde det nästan till undantagen, när någon kunde läsa och skrifva, och äfven demest betydande skalderna kunde icke alltid berömma sig af dessa talanger. Deremot kunde en sådan brist -hös fruntimren fäknas bland undantagen. Det var: också förnämligast damerna, som om vinteraftnarna i kretsen vid spiseln : skulle föreläsa?de nya sångerna, de romantiska. sagorna ohc historierna. De hade sjelfvå i sitt: rum, kemenatet,. skaldernas sångböcker och andra verk liggarde, med hvilka de företrädesvis Pysselsatte sig. Ytterst sällan diktade de sjelfva. :Detta:faller af sig sjelft; då de-sjelfva voro föremål för allsång och följaktligen skulle bort besjunga sig sjelfva. De hemtade: blott bildning. och nöje af denna litteratur, som för öfrigt icke alltid för hjertat och sedligheten var den bästa. Sagorna kring :Runda: bordet t:vex. voro: ganska lättsinniga samt utgjordes för det mesta blott af på hvarandra hopade äfventyr. få Undervisning i läsning, skrifning:och annat, som de. måste lära ur böcker, isynnerhet bibliska historier och legender, erhöllo de unga damerna vanligen först af någon vändlig; sedan kom ofta dertill undervisning af de kringresande konstnärerna, sångarneoch skalderna, som. vände deras håg till vitterlek, hvilken sida af bildningen sedan utbildades af lifvet. Äfven i främmande språk synas dessa konstnärer ha undervisat de unga damerna, när någon gång de senare hade någon håg och fallenhet derför och: de förre någon kännedom deri. Men sång och instrumentalmusik fordrades oundgängligt, och denna fordran kunde de kringresande sångarne, som ofta hörde till riddarståndet, fylla genom tillräckligt antal och med tillräcklig skicklighet. Med dessa talanger måste de unga qvinnorna, bidraga till. gästernas underhållning. Så berättas: om denirländska prinsessan. Isolda; som hunnit till. synnerlig. fulländning i sång och spel på åtskilliga instrument, att hennes kungl. fader lät henne roa både honom sjelf och det främmande ridderskap, som kom till hans :hof. Definstrument de unga lärde voro såväl stränginstrument, såsom. lyran och harpan, som stråkinstrument. Fiolen eller gigan nämnes ofta i krönikorna som ett. damernas instrument. Sång skulle vanligen åtfölja instrumentalmusiken, och dervi måste. de äfven vara öfvade, Deras musikaliska färdighet hade blifvit dem. ett änme till fåfänga, och de läto truga och bedja. sig lika mycket som damerna nu. för tiden, hvilket likväl ogillades af dem, som undervisade i belefvenhet: icke: borde de. sjunga för mycket, ty det förringade värdet af. sången, men också icke yfvas öfver sin. sång, ty det gjorde. -dem icke omtyckta. —-Ny musik, såvBl sånger som melodier, medförde de kringfarande sångarne, både egna och andras kompositioner. ; Vidare erhöllo damerna --undervisning. i mildhbetens, d. v. s. gifmildhetens dygd; äfyvensom i hållning. och höfviska maner. Man kunde förmoda, att vistelsen vid hofvet som sällskapsdam och umgänget med den fina verlden skulle gifvit.tillräcklig:ledning och