HKH. operan. Denna gång var det Agatha och Anna som debuterade; den nye Max hade sjuknat, hvarför man måste hjelpa sig med hr Dahlgren, som emellertid skötte sin post, om just icke romantiskt, dock, som vanligt, ganska redbart och aktningsvärdt samt derjemte var vid särdeles god röst. Det var en fröken Pyk som föreställde Agatha och väckte synnerlig uppmärksamhet genom sin stämma, hög sopran af den stora sorten och med särdeles vacker klangfärg; goda studier visade sig äfven. Också var partiet samvetsgrannt inöfvadt, men för öfrigt öfverstiger det väl debutantens förmåga, hvilket också icke kunde vara annorlunda. Agatha rör sig blott inom en ideal drömverld, hvarje tanke är poesi. hvarje känsla en öfversinlig uppenbarelse. Huru vill man fordra detta återgifvet af en nybörjare ? Det är sannt, Schröder-Devrient sjöng Agatha till Webers förtjusning medan hon ännu lekte med dockor — men denna sångerska tillhörde snillenas slägte, som nu är sällsyntare än någonsin. Lyftningen, den tändande .verven förspordes sällan hos vår debutant, ehuru hon i ett par momenter, och helst i slutet af månskensarian, ådagalade en viss hänförelse, som ej förfelade att lifligt anslå och visade att hvad som ej är möjligen kan blifva. Ett stundom märkbart vibrato härrörde utan tvifvel blott från rädslan, Spelet röjde ännu en märkbar brist på öfning i plastikens elementer; Agatha (spelrollen nemligen) är något gauche, men skådespelerskan får ej vara det. Dock, man må härför klandra hennes ledare, ej henne sjelf. Den, som menar den unga sångerskan väl, hade väl till en början bort låta henne göra sceniska studier, för att sedan försöka sig i roler af mindre aktion, t. ex. Mathilde i Tell, samt derefter småningom framskrida. Jenny Lind, Emilie Högqvist, Zelma Hedin, Signe Hebbe, Arnoldson, Arlberg, Willman m. fl. hafva gått den vägen, och man har sett frukterna deraf. Som sagdt, vi säga detta ej till vår sångerska, vi säga det till vederbörande styrande, hvilka äfven denna gång styrt orätt kurs. Ständigt samma falska regim att på mnybörjarens skuldror hvälfva bördor, dem han ännu ej förmår bära, samt derigenom missleda och skada dessa unga konstnärsämnen — blott för att draga vinning af nyfikenheten; åtminstone ser det så ut. MH Anna åter representerades af fröken Östberg, elev af konservatoriet, hvilken redan förut såsom sångerska uppträdt med framgång. Hennes sopran är ej ovanligt stor, men af frisk klang med ren timbre samt vittnar om vårdade studier äfven i koloraturväg. Hon gaf sina båda arier samma friska lif som röjdes i hennes uppfattning af rollen i allmänhet, och hvilket tycktes antyda både dramatisk naturell och någon öfning i det sceniska; äfven artikulation och mimik förtjena lofordas. Fortfarande öfning skall tillvägabringa hvad som ännu återstår. — Attityden i cavatinan med spökhistorien var ej riktig: Anna bör intaga en knäböjande ställning på en pall vid sidan af den uppskrämda Agatha, den hon håller om halsen för att bortsmeka rädslan; först vid sjelfva cavatinans inträde uppstiger hon. Nu deremot sitta de helt formelt bredvid hvarandra, såsom vid en vanlig enfaldig konversation. Hr Janzon är en utmärkt Kaspar: i sång och spel dramatiskt lif och kraft. I brindisin bör han dock ej allenast dansa under fterspolet, tan ock under mellanspelet, hvars meo tt dorpå beräknad. W. B.