HKH. operan.
Denna gång var det Agatha och Anna som
debuterade; den nye Max hade sjuknat,
hvarför man måste hjelpa sig med hr Dahl-
gren, som emellertid skötte sin post, om
just icke romantiskt, dock, som vanligt,
ganska redbart och aktningsvärdt samt der-
jemte var vid särdeles god röst.
Det var en fröken Pyk som föreställde
Agatha och väckte synnerlig uppmärksamhet
genom sin stämma, hög sopran af den stora
sorten och med särdeles vacker klangfärg;
goda studier visade sig äfven. Också var
partiet samvetsgrannt inöfvadt, men för öf-
rigt öfverstiger det väl debutantens förmåga,
hvilket också icke kunde vara annorlunda.
Agatha rör sig blott inom en ideal drömverld,
hvarje tanke är poesi. hvarje känsla en öfver-
sinlig uppenbarelse. Huru vill man fordra
detta återgifvet af en nybörjare ? Det är sannt,
Schröder-Devrient sjöng Agatha till Webers
förtjusning medan hon ännu lekte med doc-
kor — men denna sångerska tillhörde snil-
lenas slägte, som nu är sällsyntare än nå-
gonsin. Lyftningen, den tändande .verven
förspordes sällan hos vår debutant, ehuru
hon i ett par momenter, och helst i slutet
af månskensarian, ådagalade en viss hän-
förelse, som ej förfelade att lifligt anslå och
visade att hvad som ej är möjligen kan
blifva. Ett stundom märkbart vibrato
härrörde utan tvifvel blott från rädslan,
Spelet röjde ännu en märkbar brist på öfning
i plastikens elementer; Agatha (spelrollen
nemligen) är något gauche, men skåde-
spelerskan får ej vara det. Dock, man må
härför klandra hennes ledare, ej henne sjelf.
Den, som menar den unga sångerskan väl,
hade väl till en början bort låta henne göra
sceniska studier, för att sedan försöka sig i
roler af mindre aktion, t. ex. Mathilde i
Tell, samt derefter småningom framskrida.
Jenny Lind, Emilie Högqvist, Zelma Hedin,
Signe Hebbe, Arnoldson, Arlberg, Willman
m. fl. hafva gått den vägen, och man har
sett frukterna deraf. Som sagdt, vi säga
detta ej till vår sångerska, vi säga det till
vederbörande styrande, hvilka äfven denna
gång styrt orätt kurs. Ständigt samma falska
regim att på mnybörjarens skuldror hvälfva
bördor, dem han ännu ej förmår bära, samt
derigenom missleda och skada dessa unga
konstnärsämnen — blott för att draga vin-
ning af nyfikenheten; åtminstone ser det
så ut. MH
Anna åter representerades af fröken Öst-
berg, elev af konservatoriet, hvilken redan
förut såsom sångerska uppträdt med fram-
gång. Hennes sopran är ej ovanligt stor,
men af frisk klang med ren timbre samt
vittnar om vårdade studier äfven i koloratur-
väg. Hon gaf sina båda arier samma friska
lif som röjdes i hennes uppfattning af rollen
i allmänhet, och hvilket tycktes antyda både
dramatisk naturell och någon öfning i det
sceniska; äfven artikulation och mimik för-
tjena lofordas. Fortfarande öfning skall till-
vägabringa hvad som ännu återstår. — Atti-
tyden i cavatinan med spökhistorien var ej
riktig: Anna bör intaga en knäböjande ställ-
ning på en pall vid sidan af den uppskrämda
Agatha, den hon håller om halsen för att
bortsmeka rädslan; först vid sjelfva cava-
tinans inträde uppstiger hon. Nu deremot
sitta de helt formelt bredvid hvarandra, så-
som vid en vanlig enfaldig konversation.
Hr Janzon är en utmärkt Kaspar: i sång
och spel dramatiskt lif och kraft. I brindi-
sin bör han dock ej allenast dansa under
fterspolet, tan ock under mellanspelet,
hvars meo tt dorpå beräknad. W. B.