rest åt honom ett herrligt minnesmärke deruppe, der hans fästningsverk ännu helt nyligen voro belägna. Den utomordentligt stora, sköna öppna platsen, som här blifvit anlagd, har efter honom äfven fått namn, och här, hvarifrån hela Florens och hela Arnodalen kunna öfverskådas — hvilken hänförande syn! — har man ställt hans egen David, gjuten i brons, ställt den fritt mot himlens vindar, och deromkring har man lagt hans Dag, hans Natt, hans Moron och hans Afton, äfvenledes gjutna i rons. I Michel Angelos verk finnes någonting, som ger dem karakteren af märkvärdiga naturföreteelser. När man, som nu, ser hans David uppe i luften — och nu först kan han ses! — erfar man samma känsla som framför ett ofantligt vattenfall eller under ett brant berg: det är icke längre konstnjutning, det är förvåning. Det är icke bibelns David som står der, det är menniskoslägtets kämpe! Intet af allt det, som i öfrigt af skalder och konstnärer frambragts på jorden, är så lätt, så smidigt, och dock så öfvervägande kraftigt! Äfven andra minnesmärken ha under senaste tiden här blifvit uppresta, bland dem Dante -monumentet framför Santa Croce. Denne store man står med en örn vid sin sida, som är beredd att flyga upp. Han är storartadt framställd, han, som under Hela renässanstiden var själen i Italiens andliga arbete och utveckling och genom Italien verkade öfver hela den då tänkande verlden. Han, som måste lefva förvisad från sitt fosterland, har nu erhållit högsätet. Här finns ett kloster som heter San Marco, Savonarolas, målarens från Bartolomeo, målarens från Fiesoles och kyrkofadren Augustinus kloster. I detta berömda kloster, som nu är förvandladt till ett statens museum, hänga mer än 500 fanor, hvilka tillhöra de olika italienska kommuner, som voro representerade vid aftäckningen af Dantes monument. Jag måste ovilkorligt i dessa dagar besöka de ställen, der Cavours, VPAzeglios och Cassinis statyer aftäckas i Turin. Med Dante, Michel Angelo och deras många samtida storheter föddes andligen hvad som nu politiskt blifvit fullvuxet. Den italienska andan, en gång så storartadt återväckt, kunde icke mera tillintetgöras, icke mera förlora hvad den egde, om än seklers hinder vältade sig i vägen. Men är Italien nu enigt? När jag står uppe på Michel Angelos plats, under denna ol för Italiens frihet, kraft och skönhet, eller hvad jag ville kalla dess eviga ungdom, och blickar ut öfver det fruktbara landskapet med stad vid stad, måste jag fråga mig sjelf: Kan Italiens ande såsom denne nye David blicka öfver sitt konungarike och erkänna det för sitt? — Jag fruktar att han ej kan det. Om Tysklands enhet kan ej längre något tvifvel hysas. Vi se ju att valen till och med i Hannover bekräfta enheten —Windhorsts val kanske ensamt undantaget — och från sydliga Tyrolen kan jag försäkra, att hvarje tänkande tysk känner sig stolt och glad öfver Tysklands enhet. Hvad skola då ej de känna, som hafva ledningen inom det stora tyska riket? För elfva år sedan hörde jag i Sydtyskland i allmänhet hårda ord om Nordtyskland; nu har jag endast hört ett enda omdöme — och det har inneburit tillfredsställelse med den nya ordningen. Den hyllning, som på verldsutställningen i Wien egnades kejsar Wilhelm och Bismarck, var sydtyskarnes hyllning åt det förenade Tyskland, hvari äfven de österrikiska tyckarne längta. att få inträda — det är hela sammanhanget! Den populäraste mannen ifven i Sydtyskland är Bismarck. Det har lyckats fransmännen att fullständigt hos sydtyskarne utplåna minnet af sättet, hvarpå de blefvo förenade, och att förvandla tyskarne i Österrike till bröder med Nordtysklands och mellersta Tysklands Pebygg are, Det är en för österrikare bekant sak, att Österrike hade ingått förbund med Frankrike 1970; det var de österrikiska tyskarnes hållning som föranledde kejsaren och Beust att icke låta aftalet fullbordas i handling. Men är Italien förenadt på samma sätt? Ja, i den mån, att intet af de förenade länderna tager del i något krig mot de andra, i den mån är Italien förenadt. Men denallmänna insigten om hvad som verkligen har EE