Red. af denna tidning har uttalat sin åsigt angående det förestående riksdagsmannavalet. De moderate, d.: v. s. embetsmannapartiet och dess vänner, ha vid det förra allmänna valet till riksdagsombud för Stockholm så förfarit, att Stockholmsbänken förlorat allt inflytande (utom det, dess voteringssedlar kunna utöfva) på ärendenas gång inom riksdagen och de hafva genom sitt skarpa uppträdande mot kammarens majoritet gjort denna mindre vänligt sinnad mot Stockholm. Vår åsigt var att de af hufvudstadens invånare, som önska en mer praktisk och billig statsförvaltning under innevarande valperiod icke vidare böra deltaga i några fyllnadsval till andra kammaren och sålunda undvika till och med skenet af att vara solidariska med de sig så kallande moderate. Må dessa ensamme få uppbära ansvaret för Stockholmsbänken inom kammaren! Denna åsigt ha vi ej fått någon anledning att rubba och säga således fortfarande till den liberalare sidans valmän: Deltagen icke i detta val! Handlen så, som oppositionen i lagstiftande församlingar i alla konstitutionella länder ofta gör under tider af starka brytningar, såsom t. ex. Gambetta och venstern nyss gjort i Versailles: afhållen eder från omröstningen! 4 Men att vi handla och tillåta ows råda andra att handla efter denna plan, bindrar oss icke från att lemna plats för några ord från en man, tillhörande den andra sidan, hvilken, misströstande om att utan alltför långa anmärkningar få ihufvudstadens avrdra dagliga tidningar rum för sin mening, begärt att genom Dagens Nyheter få framlägga den för allmänheten. Hans mening är icke en enda persons: vi ha i dessa dagar hört den delas af många inom embetsoch tjenstemannaklassen, äfvensom inom börsen; och ehuru vi för vår del, ur partisynpunkt sedt, heldre skulle se kommendörkapten Lindmark i andra kammaren, än någon mer framstående, anse vi icke lojalt att neka insändaren ordet. Han skrifver: sTre tidningar hafva på en och samma gång, liksom efter öfverenskommelse sig emellan, öfverraskat Stockholm med en riksdagskandidat, hvilken visst minst af allt här i verlden tänkt på att komma i fråga till förtroendet att inom representationen vara ombud för Stockholm och hvilken, såvidt Ins. kunnat utröna, icke heller någon annan, före nämda tidningars utgifvare, tänkt på att föreslå. Kandidaten är kommendörkapten Lindmark, Ing. känner hr Lindmark som en mycket aktningsvärd privatman, ej framstående som sjöofficer, med vana att skrifva, men utan vana, ja Ins. vågar säga utan begåfning, att tala i en allmän församling. Alla de embetsoch tjenstemän, alla de sjöofficerare Ins. heft tillfälle att tala med om kommendörkapten Lindmark, hafva, så vidt de känt honom, fällt samma omdöme, hvilket ju icke alls förringar hr L:s värde i den ställning han innehar. Men ingen enda af dem har ansett honom böra företrädesvis ifrågakomma till riksdagsman. Frågan om sjövapnets organisation har ingen utsigt att komma att spela någon roll vid nästa riksdag. Det nya, hr Lindmark derom har att framdraga (att döma af hans lilla broschyr), är att vi skola hafva minbåtar, men så vida hr kommendörkapten Lindmark ej kan ur sin kavaj framtaga en ändamålsenlig sådan båt, blir allt tal derom tillsvidare bara tomma ord, på hvilka ingen organisation elier plan kan byggas. Hufvudfrågan blir juMtarligen — näst den om landtförsvarets grunder, hvilka, om de af regeringen bli framlagda, nog skola föranleda heta strider — den om löneförhöjningarne; och dessa båda frågor äro alldeles tillräckliga att uppsluka all den uppmärksamhet och den tid, de löpande målen kunna lemna öfrig åt riksdagsmännen. En sjöofficer till är således alldeles icke nödvändig inom andra kammaren, och minst en, hvilken hyser samma åsigter som den redan der varande. Insändaren, som på nu anförda och flera andra skäl, hvilka det skulle blifva för vidlyftigt att här anföra, anser valet af kommendörkapten Lindmark alldeles olämpligt, tycker att det skulle vara vida mer ändamålsenligt att till riksdagsman välja öfversten friherre Hugo Raab. Hans stora kunskaper i militära ärenden och hans ovanliga arbetsamhet äro väl kända. I lönefrågan är det antagligt att han icke hyser andra åsigter än hr Lindmark. Genom hans utnämnande till chef för generalstaben, hvilken han sjelf skapat, är han kommen i en vida mindre beroende ställning än såsom expeditionschef. Ins. skall således rösta på honom, och han vet att många med honom liktänkande komma att göra sammalunda. Embetsman.