Musik. Hr Fritz Söderman vågade i lördags det farliga steget utöfver klaversoarbernas trånga krets genom att anordna en stor orkesterkonsert, med ett i det hela godt, fast något tidsödande program: ett prisvärdt företag som ock kröntes med all framgång. Hr Söderman hade tillfället till prydnad komponerat en violoncell-coneertino med rätt vackra motiver och ett tacksamt principalparti, men hvilken snarare kunde kallas ett divertissement än en i den egentliga ädla och präktiga concertformen hållen komposition. Äfven gaf han ett andante af eget arbete, anlagdt på en ganska sångbar och behaglig melodi. Hr Södermans ej storartade, men i ton och smak rena spelsätt gjorde sig äfven vid detta tillfälle gällande. Den utlofvade Josua uteblef, men ergattes genom några af Pergoleses idealiskt sköna Stabat mater-duetter, hvari fröken Mechelin för första gången lät höra sig hos oss, ehuru hennes vackra stämma i anseende till en ännu ej fullt öfverstånden bröståkomma icke kunde göra sig fullt gällande; altpartiet sjöngs af fröken Olena Falkman, hvars präktiga mellanoch djupa toner gjorde den ypperligaste effekt. Fröken F. sjöng äfven med stor framgång en tacksam scen ur Morlacchis opera Tebaldo ed Isolina. Den hos oss föga kände maestron var italiensk kapellmästare i Dresden och egde en viss talang för kompositionen och en ännu större för intrigen, den han isynnerhet på Webers bekostnad fitigt kultiverade. Äfven hörde man af hr Aug. Södermans komposition en scen, romans och duo, med mycken intelligens sjungen af fru Stenhammar och hr Arlberg. Musiken står här, enligt Wagners recept, ej på sjelfständig grund, utan utgör blott en illustration till texten. Detta är den ståndpunkt, hvarpå musiken för mera än ett pår årtusenden sedan :befann sig, och den borde väl numera vara öfvervunnen, såsom det tyckes. Gluck och Mozart ha praktiskt visat huru musiken och poesien kunna illustrera och lyfta hvarandra, utan att någondera förlorar något af sin sjelfständighet; men den konsten tyckes hr S. icke i någon synnerlig grad besitta. Man måste sålunda söka sammanhanget i orden, ej i musiken, hvarför kännedomen af de förra. för åhöraren är oundgänglig. Man skulle kunna beteckna detta: skrifsätt (eller riktning, såsom adepter benämna det) som romantisk kaotik eller kaotisk romantik, lika mycket, blott kaoset kommer med. För öfrigt röjer denna komposition, likasom de festa af hr Söderman, en ovanligt rik och varm fantasi samt ett betydande välde öfver instrumentaleffekterna, helst de mera pikanta och stundom groteska, hvilka då och då frustande och fräsande förkunna någon deSperat situation vara å färde. Då man här på orten tyckes vara dömd till att aldrig mera få höra Spontinis storartade operor, var det en glädje att åtminstone få förnimma ouverturen till en af de förnämsta, Vestalen, som också redan var på god väg att bli bortglömd. Aftonens glanspunkt var dock Beethovens Sinfonia eroica, som hördes i utmärkt utförande. Den egentliga eroican utgöres af det i storartad glansouppnådda ällegrot och den djupt patetiska sorgmarschen; men hvem beundrar icke äfven det romantiska scherzot och det lika präktiga som nyckfulla fantåsistycke, hvilket utgör verkets final! W. B. FEET TESS Rue rar SSR per TSE TSAR