Musik.
Hr Fritz Söderman vågade i lördags
det farliga steget utöfver klaversoarbernas
trånga krets genom att anordna en stor or-
kesterkonsert, med ett i det hela godt, fast
något tidsödande program: ett prisvärdt
företag som ock kröntes med all framgång.
Hr Söderman hade tillfället till prydnad kom-
ponerat en violoncell-coneertino med rätt
vackra motiver och ett tacksamt principal-
parti, men hvilken snarare kunde kallas ett
divertissement än en i den egentliga ädla
och präktiga concertformen hållen komposi-
tion. Äfven gaf han ett andante af eget
arbete, anlagdt på en ganska sångbar och
behaglig melodi. Hr Södermans ej storar-
tade, men i ton och smak rena spelsätt
gjorde sig äfven vid detta tillfälle gällande.
Den utlofvade Josua uteblef, men er-
gattes genom några af Pergoleses idealiskt
sköna Stabat mater-duetter, hvari fröken
Mechelin för första gången lät höra sig
hos oss, ehuru hennes vackra stämma i an-
seende till en ännu ej fullt öfverstånden
bröståkomma icke kunde göra sig fullt gäl-
lande; altpartiet sjöngs af fröken Olena
Falkman, hvars präktiga mellan- och djupa
toner gjorde den ypperligaste effekt. Fröken
F. sjöng äfven med stor framgång en tack-
sam scen ur Morlacchis opera Tebaldo ed
Isolina. Den hos oss föga kände maestron
var italiensk kapellmästare i Dresden och
egde en viss talang för kompositionen och
en ännu större för intrigen, den han isyn-
nerhet på Webers bekostnad fitigt kulti-
verade.
Äfven hörde man af hr Aug. Söder-
mans komposition en scen, romans och
duo, med mycken intelligens sjungen af
fru Stenhammar och hr Arlberg. Mu-
siken står här, enligt Wagners recept, ej
på sjelfständig grund, utan utgör blott en
illustration till texten. Detta är den stånd-
punkt, hvarpå musiken för mera än ett pår
årtusenden sedan :befann sig, och den borde
väl numera vara öfvervunnen, såsom det
tyckes. Gluck och Mozart ha praktiskt vi-
sat huru musiken och poesien kunna illu-
strera och lyfta hvarandra, utan att nå-
gondera förlorar något af sin sjelfständighet;
men den konsten tyckes hr S. icke i någon
synnerlig grad besitta. Man måste sålunda
söka sammanhanget i orden, ej i musiken,
hvarför kännedomen af de förra. för åhöra-
ren är oundgänglig. Man skulle kunna be-
teckna detta: skrifsätt (eller riktning, så-
som adepter benämna det) som romantisk
kaotik eller kaotisk romantik, lika
mycket, blott kaoset kommer med. För
öfrigt röjer denna komposition, likasom de
festa af hr Söderman, en ovanligt rik och
varm fantasi samt ett betydande välde öfver
instrumentaleffekterna, helst de mera pikanta
och stundom groteska, hvilka då och då
frustande och fräsande förkunna någon de-
Sperat situation vara å färde.
Då man här på orten tyckes vara dömd
till att aldrig mera få höra Spontinis stor-
artade operor, var det en glädje att åtmin-
stone få förnimma ouverturen till en af de
förnämsta, Vestalen, som också redan var
på god väg att bli bortglömd. Aftonens
glanspunkt var dock Beethovens Sinfonia
eroica, som hördes i utmärkt utförande.
Den egentliga eroican utgöres af det i stor-
artad glansouppnådda ällegrot och den djupt
patetiska sorgmarschen; men hvem beundrar
icke äfven det romantiska scherzot och det
lika präktiga som nyckfulla fantåsistycke,
hvilket utgör verkets final! W. B.
FEET TESS Rue rar SSR per TSE TSAR