det hon rodnade och slog ned ögonen, när
han närmade sig henne.
— Jag har varit i parken med Nollo.
Luften var så herrlig! Och — kan ni tän-
ka, lord Cecil — vi funho här på White
Ladies en graf, på hvars sten stod namnet:
Lucilla! Vet vi icke, hvilkens graf det är?
— Ditt namn? Och årtalet?
— Nej, der stod intet utom detta enda
namn.
Han smålog; till och med hans mor, som
kände grafvens historia, upptäckte i hans
drag intet anrat än detta flyktiga löje, som
tycktes antyda att den unga. flickens för-
undrsn öfver en sådan enkel och naturlig
sak roade honom.
— I utlandet, Lucilla, skulle du kunna
läsa ditt namn på många grafvar, så ovan-
ligt det än må vara hos oss. Efter hvad
jag har mig bekant, kommo år 1789 åt-
skilliga franska emigranter hit till White
Ladies; möjligen har någon af dem här fuu-
nit sin graf. Stenen har intet datum,
sade du? Nå väl, då ken din fantasi lätt
skapa. en lång .bistoria ,om -landsfiyktens
lidanden och försakelser och af-detta enda
ord göra en hel idyll.
De kringstående skrattade; hon skrattade
också sjelf och betviflade icke förklaringens
riktighet; men minnet af den ensamma graf-
ven, öfver hvilken vågorna sjöngo ettevigt
requiom, gjorde benne dock- melankoliekt