veckor förändrat dig så, att du alldeles glömt
barndomsåren och icke ens vill dela: dina
bekymmer med den, som du städse har an-
förtrott allt, och som du älskat åtminstone
såsom en broder.
Hon såg på honom med en förvånad, ned-
slagen min; förändringen låg lika mycket
deri att hon gaf mindre som att hon. be-
gärde mera, och hon funderade inom sig
på hvad hon gjort som kunnat såra honom
så djupt.
— Dyre Nello, du är och skall alltid för-
blifva min bror; och jag är icke heller för-
ändrad — icke det minsta: förändrsd! Jag
är städse densamma för alla dem, jsg hål-
ler af.
— Och bland dessa är ju jag?
Hans stämma -darrade, hans hjerta klap-
pade häftigt; ty.det kostade mycket på ho-
nom, att han icke fick med. hela sin psjäls
kraft anzvpa henne: omen änvu högre. kär-
lek än den hon egnade alla andra; men han
måste naturligtvis för det närvarande åt-
minstone nöja sig med barndomsvänskapen.
Hon smekte hans krusiga hår; och när hans
ögon betraktade henne med en innerlig hän-
gifvenhet,; upplystes hennes ansigte af detta
flyktiga leende, som-hon ärft af sin fader;
det syntes henne alltför underligt, att ben-
nes lekkamrat, hennes älskling och broder,
tviflade på hennes kärlek. - Hon talade. trö-
stande ord till honom; likasom ett barn ofta