-—171—- H
genöm smekhbingar söker glädja den, för
hvilken det i själ och bjerta hyser en visa
fruktan 209002 osv et - a
a Nello, det är icke jag, utan du, som
förändrats. — Aldrig har du på BSilverrest
gjost mig en så bebynnetlig fråga. Nog
vet du, att jag älskar dig af innersta
hjerta, att ingen kan hälla mera af dig än
Lmucilla,
--Han tackade henne med uttryck af den
största ömhet och förtjusning, som han ha-
de svårt för att hålla inom de gränwor, hans
löfterutstakat; ty den första poetiska ung-
domskärleken tillfredsatälles lätt med litet,
under det att den Häftiga tygellösa passio-
nen-är så egoistisk, att den fordrar Alt
eller intet.
Han förde henne nu ut i trädgården, och
då de voro der, sade han:
— Jög ser dig så sällan här, Lucills;
skänk mjg denna eftermiddag, såsom yord
vi på Silverrest. ;
Hon gvarade icke straxt, utan lyssnade.
En vagn hördes rulla bort; i den åkte Strppe
morowjemtönågta herrar, I 0gönska. af
grefskapats lord löjtnant hade berren till
White Ladies lofvat att denna dag fungera
såsom ordförande vid ett möte; och det var
dit han nu for. Så snart bullret af vagns-
hjulem icke längre hördes, lät hon förs. sig
af Csrryll, hvart han ville. Men förmyn-
darens bref bar hön vid sitt hjerts, och