kan det vara? yttrade Lionel, i det han än-
nu mera undanröjde murgrönorna. Här står
intet datum.
— Nej! Hon måste ha dött helt ung, och
man begrafde henne och satte på stenen
blott det namn, under hvilket hon gjort sig
älskad; för dem, som varit hennes omgif-
ning, sade detta namn nog; oss säger det
intet. Ack, huru grym och bedröflig är än-
då icke förgängelsen! Solen skiner varm,
hafvet är lugnt, foglarne sjunga, och hon
ligger der — död och allena!
Hon satte sig ned på grafven och blic-
kade ut öfver det vida blå hafvet, som i
middagsbelysningen skimrande utbredde sig
framför dem. Carryll såg blott på det anlete,
som från barndomen varit honom så kärt;
men hennes tankar voro icke hos. honom.
De sysselsatte sig med den okända, som låg
ensam under den mossbeväxta kullen, och
på innehället af den skrifvelse, som hon
gömde vid sitt hjerta. j
Sirathmore kom först sent hem; han
belsade Lucilla såsom vanligt med några
vänliga ord, min sökte Kvarken sgenorä
frågor eller blickar utgrundsa, hvilket in-
tryck Valdors kärleksförklaring gjort på
henne.
— I dag ha vi haft en riktigt indisk
sommar! Huru har du tillbragt din tid, min
flicka?
Åter kunde han icke undgå att märks,