Ville du Havres skeppsbrott.
226 menniskolif spillda.
Telegrafen meddelade för några dagar se-
dan en förskräcklig olyckshändelse som egt
rum å Atlanten den 22:dra november, då
franska postångaren Ville du Havre: ötver-
seglades af engelska skeppet Lochesarn. De
med posten i går qväll ankomna engelska
tidningarna innehåll. vidlyftiga berättelser
om detta fasansfulla skeppsbrott och efter
dem meddela vi följande ssmmanfattade re-
dogörelse.
Ville du Havre var en af de det allmänna
franska transatlantiska bolaget tillhöriga bå-
tar som trafikera linien mellan Newyork
och Havre och ett af de största ångfartyg
som någonsin blifvit byggda. Dess dräg-
tighet var 5100 toas. Den 15:de novem-
ber lemnade det Newyork, medförande 89
första, 19 andra och 27 tredje klassens pas-
sagerare, eller tillsammans, inberäknadt 6
uppassare, 151 passagerare jemte 172 mans
besättning. Ända till den 20:de hade det
att kämpe med hård vind och stark dim-
ma, men från och med denna dag klarna-
de luften och mojnade stormen af, så att
vädret den 22, då olyckan inträffade, var
klart och vackert. . Passagerarne gladde
sig också allmänt åt att resans fortsätt-
ning skulle bli angenämaäre än början va-
rit. Kl. 2 på morgonen styrde Ville du
Havre lugnt sin kosa fram öfver oceanen.
Alla passsgerarne voro under däck försänkta
i sömn, andre styrmannen hade vakten, alla
lanternorna voro tända och allt för öfrigt
i god ordning och fullt öfverensstämmande
med seglationens föreskrifter — då en dunkel
massa plötsligt dyker fram ur mörkret, när-
mar. sig med en hastighet, som gör allt und-
vikande omöjligt, träffar med sin bog Ville
du Havre midskepps och intränger till ett
djup af 12 fot i dettas däck, krossande
dess nida till en längd af 30 fot.
Den scen som nu följde säges af ögon-
vittnena varit obeskriflig, men sådan att de
aldrig kunna förgäta den. Män, qvinnor
och barn; klädda i blotta linnet, rusade upp
på däck, väckta af den förskräckliga stöten
som skakade fartyget från för till akter.
CJag hör ännuX, säger en af de räddade,
cde förtviflade men fåfinga ropen: hjelp!
bjelp!, de hjertslitande skrien, då den ene
togs bort och den andre lemnadeg qvart.
Jag hör ännu det lugnt och kallt uttalade
beslutet från månget manligt bröst: må vi
dö med mod, då vi ju ändå måste dö. Jag
hör ännu Jjadet af vattnet som rusade in