SA OA OMM RA SERA SEA MIATRe SA
rakteristiskt nog, äro hvarje styckes datur
och ursprung avgifoa i noter: 4detta ä
från sextonde årbundradet, denna bön ä
apokryfsk, men har bibehållits på grund a
sin sublima naturZ.
I Hyde Park såg jeg predikanter unde
bar himmel med sin bibel och paraply; de
var enskilde, som kände vehof af att med
dela allmänheten sina religiösa ider. E
annan gång, fyrtio mil från London, såj
jag på torget i en stad två män i öfver
rockar och med svarta hattar, som sjö.
psalmer; man swe mig att detta icke ä
sällsynt, isynnerhet då predikan i aftonsån
gon varit god; de medföra då derifrån et
öfvermått af andakt, som måste hafva luft
Långs, magra ansigten, nästoaer, åt him
melen vända ögon; ett tjog menniskor del.
taga i uppbyggelsen. Nitet är utomordent
ligt stort, isynnerhet hos dissenterna; ex:
står i ett visst gathörn för att utdela gad
liga småskrifter, en annan utlägger bibeln
Änvu i dag kan man träffa predikanter a
metodistsekten; en af nutidens mest fram.
stående engelska författarinnor sägas hafva
börjat sin bana sålunda. Till och med wi
parisare mottaga stundom i vårt hem vitt.
nesbörd om denna excentriska fromhet. The
reverend Reginald till exempel annonserade
der fria föredrag under följande öfverskrift:
Come to Jesus now!4 (Kom till Jesus nu!)
Bektens hufvudlära är att äfven den mest
förhärdade syndare i ett ögonblick kan om-
vändas genom en rörelse af nåden. The
reverend Reginald beträdde predikstolen,
sittoe fram sin Thesius och lät derpå en af
sin bjord, en starkt byggd ung man, fram-
träda såsom ett synligt exempel och vittne.
Denne tog till ordet och sade: Ja, mine
bröder, jag har varit en stor syndare, men
Horrens nåd har rört mig o. s. v. Se det
är en äkta engelsk id6: man förser sig med
ett dokument, ett lefvande specimen, all-
deles såsom zoologerna, för att understödja
en mystisk lärosats.
So hör några anekdoter till belysning af
det engelska bigotteriet. Guizot berättar i
sina memoarer, att då han en gång i ett
sällskap sade: Holl is paved with good
intentions (helvetet är stenlagdt med goda
föresatser), lät. evt-fruntimmer honom veta,
att det ieke är passande att i dagligt tal
begagna ordet helvete. Vissa eder, till
exempel 4God dam!4 (Gud fördöme!) anses
såsom alldeles otillständiga och kuuna icke
af något ursäktas. Ena ung fransman af
mina bekanta skulle följa ett sällskap om-
bord på en båt, steg miste och störtade
baklänges, i det han utstötte den ödesdigra
eden, De engelska damerna nedslogo ögo-
nen liksom tillintetgjorda och betraktade
uppmärksamt vattnet, en af herrarne skrat-
tade högt, men de andre rodnade som unga
flickor. Detta religiösa pryderi leder stun-
dom till hyckleri. Jag känner en rik köp-
man i London, som två gånger om året far
till Paris i affärer; han är mycket munter
och roar sig lika bra som någon adnan.
Hans värd i Paris helsar på honom i hans
hem i London, men får en söndag det in-
fallet att görs en stöt på en liten fruntim-
mersbiljard, som står i salongen. Värden
störtar förfärad fram och hejdar ppelet:
Hvilken skandal! Tånk om grannarne
skulle höra det!4 På sin nästa resa till
Paris tager han hustru och döttrar med;
ingen -glädje mera, inga söndagsnöjen; han
är stel, återhållsam, exempliarisk. Hans
religion är en officiel drägt. — Det är denna
dubbelbet, som väckte lord Byrons harm.
Under de senaste tjugu åren har det dock
blifvit något bättre. Comtes filosofi, den
tyska exegesen, geologiens och de andra
neturvetenskapernas resultat smyga sig lång-
samt men oemotståndligt in i sinnena. Den
fria forskningen tager sina rättigheter ian-
språk och öpppar porten utan att spränga
fönsterratorna.
Vid hemkomsten till mitt hotell läste jag
i Fridays-Gazette följande proklamation:
Vi Victoria, drottning o. s. v. I betrak-
tande af vår oafvisliga pligt att framförallt
upprätthilla och höja den allsmäktige Gudens
dyrkan och ära samt att undertrycka laster
och osedlighet, förbjuda vi härigenom alla
våra trogne undersåter, af hvad stånd de
vara må, att på Herrens dag spela kort,
tärning eller något slags spel på enskilda
eller offentliga ställen, hvarjemte vi anba-
falla en hvar att med ödmjukt sinne ivfiuna
sig i gudstjensten hvarje Herrens dag.4
Derpå följde en befallning till vederbörande
öfverhetspersoner Satt vidtaga verksamma
mått och steg för att hindra värdshusvär-
darne att under gudstjensten på Herrens
dag utskänka vin, öl-eller något annat flui-
dum eller att mottaga och hysa gäster i
sina lokaler4,
Nå väl! Värdhusens dörrar stängas un-
der gudstjonsten; men de kunna öppnas
och man dricker, stående i rummet åt går-
den. I alla händelser är det här anförda
en qvarlefva af de puritanska åsigterna och
skulle vara alldeles omöjligt att tillämpa i
Frankrike. Att förbjuda folk att dricka
och roa sig på söndagen! En fransk arbe-
tare, en fransk bonde tycker söndagen just
vara skapad dertill. Stendha! har anmärkt
att religionen i Skötland borttager en dag
af de sju och gör till intet en sjundedel af
lifvets lycka, och till-och med i London
finner man öfverallt puritanska drag. I
jornvägsstationernas väntsalar äro stora biblar
stlåsta, för att de resande skola kunna
väl begagna tiden. På trapporna, som föra
ned till Themsen, äro gudliga förmaningar
anbragta, och i Hyde-Park räckte mig en
lång, mager, gulblek slyngel två tryckta
sidor, hvilka afhandlade Moses kopparormar
med tillämpning på våra dagars lif. SÄfven