En söndag i London. (Efter H. Taine.) En söndag i London iregnväder. Stängda bodar, nästan tomma gator; staden liknar en ofantlig kyrkogård: : De skepnader, som under sina paraplyer en och en passera förbi RR dennå torgens och gatornas ödemark, ikna oroliga skuggor, som vända åter till jordelifvet; det är en hemsk syn. Jag hade aldrig kunnat tänka mig en sådan anblick, men man säger mig att detär något mycket, vanligt i London. Det faller ett fint, tätt, obarmhertigt ösregn, som icke tyckes skola upphöra förrän på yttersta dagen; man-vadar i mörkt färgadt vatten, tillsatt med ett doft af sot. En tät, gulaktig dimma uppfyller luften och kryper nästan på marken; ett hus eller ett fartyg påminner på trettio stegs afstånd om plumparna på ett sugpapper. Efter en timmes promenad känner man spleen och lust till sjölfmord. — Jag har nyligen promönerat på Waterloo-bron ; parlamentshuset liknade i dimman en hop byggnvadsställningar. Ingenting, som kunde klart uppfattas, och fcamför allt ingenting lefvande, med undantag af de små ångbåtarne, som likt outtröttliga, svarta insekter fara fram och tillbaka på floden; om en grek säåge de psssagerare, som stiga af och på, skulle han tänka på Styx. Hen skulle finna att lifvet här icke är något lif; men man lefver också här -helt annorlunda änsi hans hemland; lifsidealet skiftar färg samtidigt med klima tet. I London har man behof af ett:komfortabelt hem, klubbar, föreningar, många affärer och många religiösa och filantropiska sysselsättningar; framför allt måste man kunna stänga sin dörr för naturens ledsamma företeelser. Hvardagarne har man sitt arbete, Bitt trägna arbete, men söndagarne? Värdshuset eller kyrkan, ruset eller predikstolen; låtom oss gå i kyrkan. Jag har varit i fyra tempel och hört två predikanter, dem förste i en sekt-kyrka i the Strand. Est naket, kyligt skepp, hblottadt på alla slags prydnader, med undantag af två allegoriska bilder i bakgrunden; stora träbänkar, i hvilka man är innesluten ända till halsen, Det är en nätt och prydligt klädd bourgeoisie med ett allvarligt och klokt utseende. Man kommer för att föröka sitt förråd af moraliska sanningar, för att uppfriska sina grundsatser. Predikanten har till ämne valt: XEn ande och en själ och förmanar i anledning häraf åbörarne att vara faste i sina grundsatser, men välvillige: mot sina medmenniskor. Ett godt föredrag; litet trivialt, men gediget; om ni påminner er de 4Essays, som äro så allmänna i den engelska litteraturen, eller bara de ännu gängse, små .moralstumparne i Saturday Review, så vet ni att sens-communfilosofin icke tröttar engelsmännen. De anse. uppenbarligen att moralen icke så mycket tillhör vetenskapens som den praktiska erfarenhetens område; hon är i deras ögon ett redskap för dagligt bruk, som man söndagligen måste lägga i dagen att man icke försummar att begagna. På bänkarne ligga böcker, psalmböcker och den engelska messhandboken. Men finner icke här retoriska eller sentimentsls floskler, såsom i de frdnska andaktsböckerna, utan en imponerande; passionerad och stun. dom lyrisk ton; liturgin ordnades på renais