En söndag i London.
(Efter H. Taine.)
En söndag i London iregnväder. Stängda
bodar, nästan tomma gator; staden liknar
en ofantlig kyrkogård: : De skepnader, som
under sina paraplyer en och en passera förbi
RR dennå torgens och gatornas ödemark,
ikna oroliga skuggor, som vända åter till
jordelifvet; det är en hemsk syn. Jag hade
aldrig kunnat tänka mig en sådan anblick,
men man säger mig att detär något mycket,
vanligt i London. Det faller ett fint, tätt,
obarmhertigt ösregn, som icke tyckes skola
upphöra förrän på yttersta dagen; man-va-
dar i mörkt färgadt vatten, tillsatt med ett
doft af sot. En tät, gulaktig dimma upp-
fyller luften och kryper nästan på marken;
ett hus eller ett fartyg påminner på trettio
stegs afstånd om plumparna på ett sugpap-
per. Efter en timmes promenad känner man
spleen och lust till sjölfmord. — Jag har
nyligen promönerat på Waterloo-bron ; par-
lamentshuset liknade i dimman en hop bygg-
nvadsställningar. Ingenting, som kunde klart
uppfattas, och fcamför allt ingenting lefvande,
med undantag af de små ångbåtarne, som
likt outtröttliga, svarta insekter fara fram
och tillbaka på floden; om en grek säåge de
psssagerare, som stiga af och på, skulle han
tänka på Styx. Hen skulle finna att lifvet
här icke är något lif; men man lefver också
här -helt annorlunda änsi hans hemland;
lifsidealet skiftar färg samtidigt med klima
tet. I London har man behof af ett:kom-
fortabelt hem, klubbar, föreningar, många
affärer och många religiösa och filantropiska
sysselsättningar; framför allt måste man
kunna stänga sin dörr för naturens ledsamma
företeelser. Hvardagarne har man sitt arbete,
Bitt trägna arbete, men söndagarne? Värds-
huset eller kyrkan, ruset eller predikstolen;
låtom oss gå i kyrkan.
Jag har varit i fyra tempel och hört två
predikanter, dem förste i en sekt-kyrka i
the Strand. Est naket, kyligt skepp, hblot-
tadt på alla slags prydnader, med undantag
af två allegoriska bilder i bakgrunden; stora
träbänkar, i hvilka man är innesluten ända
till halsen, Det är en nätt och prydligt
klädd bourgeoisie med ett allvarligt och klokt
utseende. Man kommer för att föröka sitt
förråd af moraliska sanningar, för att upp-
friska sina grundsatser. Predikanten har
till ämne valt: XEn ande och en själ och
förmanar i anledning häraf åbörarne att vara
faste i sina grundsatser, men välvillige: mot
sina medmenniskor. Ett godt föredrag; litet
trivialt, men gediget; om ni påminner er de
4Essays, som äro så allmänna i den engel-
ska litteraturen, eller bara de ännu gängse,
små .moralstumparne i Saturday Review, så
vet ni att sens-commun- filosofin icke tröttar
engelsmännen. De anse. uppenbarligen att
moralen icke så mycket tillhör vetenskapens
som den praktiska erfarenhetens område;
hon är i deras ögon ett redskap för dagligt
bruk, som man söndagligen måste lägga i
dagen att man icke försummar att begagna.
På bänkarne ligga böcker, psalmböcker och
den engelska messhandboken. Men finner
icke här retoriska eller sentimentsls flosk-
ler, såsom i de frdnska andaktsböckerna,
utan en imponerande; passionerad och stun.
dom lyrisk ton; liturgin ordnades på renais-