AVR å OL Rylk adum. e— Laböuläyes rapport (Forts. fr. föreg. nr) Man svarade att man icke kunde jemföra er civil fullmakt med ett den politiska maktens om budsmannaskap, och att man, om man ginge län gre tillbaka i vår historia, ekulle finna mer än ett prejudikat härpå. Huru vore det möjligt at hindra en församling från att vidtaga föfhållninges töglet för framtiden. Hvad den företa af dessa frågor beträffar tve. kade utskottet ej att med 13 röster mot? erkänna församlingens rätt. Men man måste tillstå art detta beslut blott undanskjuter, ej löser svårig: heterna. Hofvudfrågan är i sjelfva verket ej att veta om föreamlingön eget rätt att utnämitia en Chef för den verkställande makten, hvilken chef kan öfverlefva henne sjelt. Det är nemligen ingalunda olagligt att för längre eller koriare tid bestämma ett embetes varaktighet. Frågan rör sig om hvil ken karatär, hvilket värde detta ombudsmannaskap egentligen har. Är det en enkel, ep till. fillig leg, som genom en lag i motsett riktning kan afskaffas? Är det en grundlagsenlig bestämmelse som binder den församling som kommer efter oss? Der är just svårigheten som skall 1ösas. Skapa vi en tillfällig, en enkel lag; skall den naturligtvis kusna upphäfves af dem som efterfölja oss. Kan man å andra sidan betrakta förlängoingen af en presidents makt såsom något af gröndlags netur och art? Utskottets minoritet har tänkt att kammaren har rätt att helt enkelt förlänga : presidentens makt. Hon har ej medgifvit att en lagstiftande församling skulle kuona kritisera en konstituerande. Utan att ingå på en teoretisk utveckling af de bestämmelser som hafva eller som icke hafva konetitutionel karaktär, har det förefallit henoe som om en lag, stiftad för en enda Person och som skapade ett privilegium eller ett undantag, gåfve anledning till de allvarligaste invändningar och skadade makten i stället för att trygga och stadgs densamma, Vi ba frågat oss om icke det enda sättet att gifva den ifrågavarande lagen någon hållpunkt vore. att sammanknyta utnämnandet af republikeng president med omröstningen ötver de Organiserande lagarne och på det sätt art änder nästa legislaturperiod presidenten och församlingen besute en mekt som hade ett och samma ursprung och vore bestämd genom samma lag. Att åt marskalk Mac Mahon öfverlemnaspresidentskapetöf ver den regelmissigt ordnade republiken tycktes 088 vara iet enda medlet att förliina honom något annat än en blott. osäker och oviss makt, hvars varaktighet till och med skulle vera temligen tvifvelaktig. Men är, det möjligt att på förhand förlänga Presidentens makt utan att veta på hvilket sätt de organiserande legarne, grundlagarne, om det skall ges npågra sådanp, skola bestämma presidentskapet: varaktighet? Häri ligger säkerligen en oerhörd och nästan oöfvervinnerlig svårighet, och utskottetemajoritet kan icke nog beklaga att man tillbakavisst det kloka förslaget at: samtidigt diskutera grundlagarne och frågan om en maktförlängniog. Om lizväl denna svårighet ej hejdat oss, kommer det deraf att vi b-fiona oas i ett läge ur hvilket vi till hvarje pris önska vtträda. Ait förkasta förslaget vore art framkalls en kris, som Konu en gång skulle kunna låta oss stå utan regering. Vi vilja icke ikläda oss ansvaret för något sådant. Det har förefallit ora klokare och mera fosterländskt att just i förslaget sjellt söka ett medel att otträda ur provisoriet och att ge Frankrike ett sammanhängande helt af solida och varabtiga institationer. Landet skall icke misstycka att vi uppoffrat våra konetitutionela samvetsbetänkligbeter för att underordna ailt unter önskan aut återge det åt äess arbets och dess lugn. Om vi rätt fatta den närvarande ställningen, så ges det öfver hela Frankrike ew behof af tryggDet, som måste ställas till freds; ett behof så mycket mera trängande som en massa menniskor, förskräckta af de senaste tilldragelserna eller beherrskade af sina minnen, som wisstror republiken och som fruktar att just i följd af det mindre stabila hos den verkställande makten, denna form af styrelse — den republikanska — icke skall kunna erbjuda handeln, åkerbruket och industrien de nödvändiga garantierna. Man fordrar varaktighet för at: dymedelst vinna trygghet. Marskalkens namn lugnar dem som äro de mest rädda. Med honom, under hang presidentskap, skall mad förjaga hvarje öfverflödig forhåga. Vi tro att man bör fästa afeeende vid denna åsigt, men under ett vilkor, det att tryggheten garanteras icke blott af ett stort namn utan äfven af institutioner. Landet begär icke blott en president, det begär ock en regering. På denna ståndpunkt ställer sig utskottet. Det vill hvarken uppoffra friheten för o1ningen eller ordningen för friheten. on Att göra slut på det nuvarande provisoriet; att organisera landet: lagliga regering d. v. s. republiken, detta är det mål vi vilja uppnå. Under detta vilkor bifalla vi en förlängning under en begränsad tid. Utan detta vilkor kunna vi intet göra. Vi äro de första att önska att inom en fri regering den verkställande makten blir stark och energisk; men denna regering må te vara grundlegsenlig och dexna styrka och energi måste stå till lagarnes tjenst. Utan detta skall regeringen ega hvarken den stabilitet eller den auktoritet hon begär; hon skall förspilla sig sjelt I gagnlösa strider, hvilka måste uttrötta en na tion som lefver ef sitt arbete och som redan lidit så mycket. . . En gång beslutna att bifalla en förlängning, på så sätt att vi sammanknöto denna med en omröstning öfver grundlagarne, leddes vi naturligt nog att inskräcka denna förändring till en legislaturperiod. Vi kunde antaga att den verks ställande maktens chef skulle vara president under den första femåriga legislaturperioden. Att gå längre skulle ha varit detsamma som att på förhand störa utvecklingen af de institationer vi hoppas erhålla. Skall nationalförsamlingen upplösa sig 1874? . Skall hon fortfarande ega bestånd ända till 1875? Vi veta det icke; men genom att bevilja marskalken en förlängning på 5 år. räknadt från den dag vi gkiliag tro vi nana