— Ar han stämd? frågade domaren. — Nej; men jag tänkte att drängen kunde bli dömd ändå, svarade notarien med en min af lagklokhet. — Det går ej för sig att döma en person, som ej blifvit instämd, svarade domaren. Sjelfva nämden såg upp, liksom englar ur mörka nattmoln, vid notariens egendomliga yrkande ; den tyckte, liksom vi andra, att det var något upp. och nedvändt att bli dömd innan man är stämd. Derefter påropades ett mål angående barn: uppfostringsbjelp. Den stackars modern till barnet hade af fadern till sin f. d. käraste emottagit en skriftlig anvisning att under en tid af 15 år erhålla 13 rdr årligen mot vilkör atthon. ej skulle begära mer. Modera kom emellertid snart underfund med att denna summa var alltför liten — dessutom fick hon aldrig ut densamma — hvarför hon instäm de den otrogne ynglingen. Man skulle nu trott, att denne borde komn ma illa ut; men han redde sig med sitt samr vete ganska väl, — Ja bryr me inte om detta här, sade han, ja ä alldeles usköldig i den saken. — Men du har ju gifvit skriftlig förbindelse? — Har a? Nä, dä har far min gjort. Ja bryr me inte om, hva far min gör — ja har ingenting gjort. Ja vell svära me fri! Sedan nägra vittnen hörts, beslutade rätten att sonen skulle svära sig fri, om han kunde. Således hade fadern ingenting för att han gick sonens ärende, För öfrigt; huru nära stå ej kärlekseder och värjemålseder hvarandra! Här hade fadern och sonen kommit i konflikt med bvarandra, men i god mening ändock. Det mål som derefter påropades : gällde äfven en konflikt mellan far och son, men af allvarsamare och — löjligare art, om det tilllåtes att nyttja så motsatta beteckoiogar. Vi skola låta målet förklara sig sjelf. Unge Erik Ersson mot gamle Erik Ersson påropades. Fram trädde nu en person med e: at dessa sömniga, lugua, beskedliga ansigten, för hvils ka en äska gerna kunde slå ned kring hvart öra, utan att det skulle förändra en min i detsamma. Man bedrager sig dock alltsom oftast på dessa ansigten, ty derinnanför äro envishetem och den smågnagands trätgirigheton bofasta, och det till evig tid. Nämda ansigte tillhörde unge Erik Ersson. Gamle Erik Ersson, hvilken var far till den unge, hade inställt sig genom ombud. Ombudet, en man i samhället, som gjorde sina förs sta. steg på den mången gång slippriga bräns vinsadvokatbanan. Hade för öfrigt en öfverraskande likhet med en af de svenskadvär: garne, gom förevisades i Bergstrahlska huset i somras. Hufvudet utgjorde en tredjedel af den öfriga kroppen. Men i de små ögonen i det stora hutvudet lästes klipskhot. För öf. rigt hafva stora män alltid stora hufvuden; och bränvinsadvokater äro nu på landet stora män, alltsedan presternas och länsmännens aktier börjat falla, Så mycket mer kunna vi tro detta; som en af de mera intelligenta åhö rarne vid åsynen af mannen utropade: — So der en liten bränvinsadvokat, som snart blir en stor bränvinsadvokat! Men målet bar börjat. Unge Erik Ersson — sonen — har iostämt gamle Erik Ersson — fadern — derför att denne år 1864 olofligen tillegnat sig 7 styc: ken timmerstockar från honom. Advokaten ville visserligen ej förneka att gamle Erik Ersson dragit timmerstockar — från skogen; men gården tillhörde honom vid den tiden. — Den tillhörde mig, sade unge Erik Ersson. — Att far och son ej hafva försyn att ligga vid rätta och träta om dylikt! sade domaren. Kunnen I ej förlikas? — Betala mig stockarnoförst! sade unge Erik Ersson förstockadt. N Saken uppgjordes slätligen så, att sonen skulle ha 3 riksdaler för hvar och en af de T timmerstockarne. Men så hade unge Erik Ersson instämt sin far, derför att denne stulit en gris från honom. Till svar härå framlemnade advokaten ett kontrakt, enligt hvilket fadren; som har uns dantag af sonen, skulle ha; en spädgris om året af denne. Nu hade han, oaktadt tillsägelser, ej fått någon sådau, hvarför han bogifvit sig åstad och tagit den ejelf. — Nå, det var ju fadrens fulla rätt? sade domaren, — Men han tog den bästa grisen, svarade unge Erik Ersson. — Skulle han ha haft don sämste då? frå: gade domaren. — Ja, inte skulle han ha haft den bäste, svarade unge Erik Ersson. På domarens enträgna föreställningar beslutade ändtligen unge Krik Ersson att nedlägga denna del af processen, fast han till en bör: jan var envis som en gris vid en grind. — Men ersättning för hitresan vill jag ha, sade Ersson. — Huru mycket — 50 öre? frågade domaren. — Fär jag iogentiog mer, vill jag ingentiog ha, svarados. Men uoge Erik Ersson hsde äfven instämt sin far derför att denne skullo ha olofligen tillegnat sig. några fång ved för 9 å 10 år sedan. Till detta nekade fadrens advokat på det ee HN, hvarför det vigtiga målet uppsköts, Dorefter vände sig bladet, då unge Frik Ersson, befang instämd af sin far för en skuld af något öfver 400 riksdaler. Nu funno vi .nyckeln, hvarför sonen så-grymt bombarderat fapel med timmerstöckar, spudgrisar och Vedträn! På denna stämning iovlemnado sonen ett skriftligt. svaromäl, i byilket han befans vara niycket förgrymmad, emedan han ej visstö jig vara skyldig något. Han börde egentligen göra anspråk på ersättning — men af vördnad för sin egen far ville har ej göra detta! — Huru hyggligt, sade domaren, Att detta sades något ironiskt, mårej förtänkas, Målet uppsköts, erefter påropades följande mål. Men när detta. rörde en annan fars anklagelse mot sin sov, derför att.deano frånhändt hongm 25 öre, tyckte vi att galonskapen gick något för låvgt, hvarför vi äflägsnade oss, isynnerhet som nämden böriada att dra timmerstoc