— Ar han stämd? frågade domaren.
— Nej; men jag tänkte att drängen kunde
bli dömd ändå, svarade notarien med en
min af lagklokhet.
— Det går ej för sig att döma en person,
som ej blifvit instämd, svarade domaren.
Sjelfva nämden såg upp, liksom englar ur
mörka nattmoln, vid notariens egendomliga
yrkande ; den tyckte, liksom vi andra, att det
var något upp. och nedvändt att bli dömd
innan man är stämd.
Derefter påropades ett mål angående barn:
uppfostringsbjelp. Den stackars modern till
barnet hade af fadern till sin f. d. käraste
emottagit en skriftlig anvisning att under en
tid af 15 år erhålla 13 rdr årligen mot vil-
kör atthon. ej skulle begära mer. Modera
kom emellertid snart underfund med att denna
summa var alltför liten — dessutom fick hon
aldrig ut densamma — hvarför hon instäm
de den otrogne ynglingen.
Man skulle nu trott, att denne borde komn
ma illa ut; men han redde sig med sitt samr
vete ganska väl,
— Ja bryr me inte om detta här, sade
han, ja ä alldeles usköldig i den saken.
— Men du har ju gifvit skriftlig förbin-
delse?
— Har a? Nä, dä har far min gjort. Ja
bryr me inte om, hva far min gör — ja har
ingenting gjort. Ja vell svära me fri!
Sedan nägra vittnen hörts, beslutade rätten
att sonen skulle svära sig fri, om han kunde.
Således hade fadern ingenting för att han
gick sonens ärende,
För öfrigt; huru nära stå ej kärlekseder
och värjemålseder hvarandra!
Här hade fadern och sonen kommit i kon-
flikt med bvarandra, men i god mening än-
dock.
Det mål som derefter påropades : gällde äf-
ven en konflikt mellan far och son, men af
allvarsamare och — löjligare art, om det till-
låtes att nyttja så motsatta beteckoiogar.
Vi skola låta målet förklara sig sjelf.
Unge Erik Ersson mot gamle Erik Ersson
påropades.
Fram trädde nu en person med e: at dessa
sömniga, lugua, beskedliga ansigten, för hvils
ka en äska gerna kunde slå ned kring hvart
öra, utan att det skulle förändra en min i
detsamma. Man bedrager sig dock alltsom
oftast på dessa ansigten, ty derinnanför äro
envishetem och den smågnagands trätgirigheton
bofasta, och det till evig tid.
Nämda ansigte tillhörde unge Erik Ersson.
Gamle Erik Ersson, hvilken var far till den
unge, hade inställt sig genom ombud. Ombu-
det, en man i samhället, som gjorde sina förs
sta. steg på den mången gång slippriga bräns
vinsadvokatbanan. Hade för öfrigt en öfver-
raskande likhet med en af de svenskadvär:
garne, gom förevisades i Bergstrahlska huset i
somras. Hufvudet utgjorde en tredjedel af
den öfriga kroppen. Men i de små ögonen
i det stora hutvudet lästes klipskhot. För öf.
rigt hafva stora män alltid stora hufvuden;
och bränvinsadvokater äro nu på landet stora
män, alltsedan presternas och länsmännens
aktier börjat falla, Så mycket mer kunna vi
tro detta; som en af de mera intelligenta åhö
rarne vid åsynen af mannen utropade:
— So der en liten bränvinsadvokat, som
snart blir en stor bränvinsadvokat!
Men målet bar börjat.
Unge Erik Ersson — sonen — har iostämt
gamle Erik Ersson — fadern — derför att
denne år 1864 olofligen tillegnat sig 7 styc:
ken timmerstockar från honom.
Advokaten ville visserligen ej förneka att
gamle Erik Ersson dragit timmerstockar —
från skogen; men gården tillhörde honom vid
den tiden.
— Den tillhörde mig, sade unge Erik Ersson.
— Att far och son ej hafva försyn att ligga
vid rätta och träta om dylikt! sade domaren.
Kunnen I ej förlikas?
— Betala mig stockarno- först! sade unge
Erik Ersson förstockadt. N
Saken uppgjordes slätligen så, att sonen
skulle ha 3 riksdaler för hvar och en af de
T timmerstockarne.
Men så hade unge Erik Ersson instämt sin
far, derför att denne stulit en gris från honom.
Till svar härå framlemnade advokaten ett
kontrakt, enligt hvilket fadren; som har uns
dantag af sonen, skulle ha; en spädgris om
året af denne. Nu hade han, oaktadt tillsä-
gelser, ej fått någon sådau, hvarför han bo-
gifvit sig åstad och tagit den ejelf.
— Nå, det var ju fadrens fulla rätt? sade
domaren,
— Men han tog den bästa grisen, svarade
unge Erik Ersson.
— Skulle han ha haft don sämste då? frå:
gade domaren.
— Ja, inte skulle han ha haft den bäste,
svarade unge Erik Ersson.
På domarens enträgna föreställningar beslu-
tade ändtligen unge Krik Ersson att nedlägga
denna del af processen, fast han till en bör:
jan var envis som en gris vid en grind.
— Men ersättning för hitresan vill jag ha,
sade Ersson.
— Huru mycket — 50 öre? frågade domaren.
— Fär jag iogentiog mer, vill jag ingentiog
ha, svarados.
Men uoge Erik Ersson hsde äfven instämt
sin far derför att denne skullo ha olofligen
tillegnat sig. några fång ved för 9 å 10 år
sedan.
Till detta nekade fadrens advokat på det
ee HN, hvarför det vigtiga målet upp-
sköts,
Dorefter vände sig bladet, då unge Frik Ers-
son, befang instämd af sin far för en skuld af
något öfver 400 riksdaler. Nu funno vi .nyc-
keln, hvarför sonen så-grymt bombarderat fa-
pel med timmerstöckar, spudgrisar och Ved-
trän!
På denna stämning iovlemnado sonen ett
skriftligt. svaromäl, i byilket han befans vara
niycket förgrymmad, emedan han ej visstö jig
vara skyldig något. Han börde egentligen göra
anspråk på ersättning — men af vördnad för
sin egen far ville har ej göra detta!
— Huru hyggligt, sade domaren, Att detta
sades något ironiskt, mårej förtänkas, Målet
uppsköts,
erefter påropades följande mål. Men när
detta. rörde en annan fars anklagelse mot sin
sov, derför att.deano frånhändt hongm 25
öre, tyckte vi att galonskapen gick något för
låvgt, hvarför vi äflägsnade oss, isynnerhet
som nämden böriada att dra timmerstoc