MJ OO OO OO ORO ROR AS
Kungl. operan.
Mignon.
Mignon, on af förra säsongens omtyckta-
ste och bäst gifna repertöärstycken, har ny-
ligen, upplefvat en repris. Man talar så
mycket om den Goetheska diktens vanstäl-
lande, hvilket visserligen vore ovärdigt nog,
blott: mån i operan finge reda på densamma,
vanställd eller ej. Men hela tfolationen bs-
löper sig på Hamnen, hvilka: icke. äro van-
sf , och der berömda romansen, som il
öfvörsättningen är temligen bibehållen. Hvar;
för namnen bibaKällits i en främmande hi-
storia ha vi oss ej bekant. -I Gounods Faust
deremot är Goethe jämmerligen vanställd,
men deröfver grufyar sik ingen.
Musiken är hufvudsaken, och öfver den
ha vi förr utförligare yttrat oss. Boeteck-
nande för Thomas musik är dess alltigenom
nobla ton, noblare än i de flesta nyaste
franska operetter; den eger ej allenast ele-
gans, men oftest äfven grace, hvilket eljest
ej heller fötekommer alltför ofta; intresset
fängslas af vackra och friska partier, här
och der interfolierade af svagare, ty Tho-
mås talang är fin och älskvärd, men icke
rik. De finaste momenterna äro svalduetten
och gavdotten(hvilkba synuerligast effektu-
erar såsom ett spårlöst passerande mellan-
aktstycke); de präktigaste Mignons scen
(akt. 2) och Titania-polonäsen, färgrikast
det karakteristiska ziguenarmotivet; sva-
gast äro Lotarios klagovisor. Fleraaf dessa
melodier uppträda såsom verksammo ledm2a:
tiver: De bäda första akterna äro bäst; den
tredje innehåller några vackra ställen och
för öfrigt tålamodsprof; här hade teatersaxen
med fördel kunnat användas.
Mignon: har, som sagdt, fått sin första
repris; allt såsom förr, utom hufvudpartiet,
hvilket öfvergått till fröken Moe. Denna
sångerska eger både i spel och sång en
rutin, som gjort henne användbar inom en
viss genre, som dock stundom öfverskridits;
eld, -energi, passion tyckas ej tillhöra hen-
nes natur. Men om hon än icke. sjelf har
le diadle au corpse, så visar dock hennes
Mignon en genska sktningsvärd både vilja
och förmåga att fingera något dylikt, då hon
har ett godt mönster till fjresyn, och detta
är så mycket aktningsvärdare, som ej alla
konstens döttrar göra sig besvär dermed.
I förata akten är fröken M. imellertid tem-
ligen matt, ehuru ett par momenter äro lyck-
ligare uppfattade; de skarpa, nyckfulla öf-
vergångarne i tattarbytingens lynne mar-
keras föga, äfvensom den lyftning hvilken
stundom bemäktigar sig hennes väsende;
samma förhållando i sista akten; der intres-
set hnfvudsakligast af -sångerskan måste
skapas; dock iakttager hon en god hållning.
Fröken Moe tycks mindre gifvit akt på dessa
partier, - huru väsentliga de äro, men desto
mera på andrä akten, som visserligen inne-
håller glanspunkterra: pagescenerna, styri-
ennen, peignoir- och toalettscenen m. m.
Man minnes ännu fröken Hebbes mästerliga
framställning häraf, och erkännas bör det
noggranna studium, den lyckliga uppfattning
af denna förebild, gom öfverallt visade nigi
fröken Moes återgifvande af dessa scener. Äf-
ven var denna efterbildning, ehuru ytterst
precis, dock icke blott mekanisk; det var
verkligen själen i saken, som bom lyckats
uppfatta och låt geromskimra. Med ett ord,