Stockhoims bråndväsende. Insända artiklar. V. Intressant historik öfver en upplöst räddningskår och en försvunnen räddningsattiralj. År 1835, kort efter Riddarholmskyrkans brand, vid hvilken brand de absurda släckningsåtgärderra förorsakade den gamla vördnadsvärda kyrkans förstöring, bildade framlidne konsuln och skeppsklareraren J. O. Hellsten eu frivillig räddningskår, afsedd att vid förekommande eldsvådor 20ed förstånd, omtarke och lugn rädda menniskolif och berga godst. Denna räddningskår, uteslutande bostående af unge män bland Stockholms borgerskap och tjenstemannakår, sammansköt medel till anskaffarde af de redskap som för uppnående af ändsmålet voro nödiga. Dessa redsksp eller YapparsaterX, som de kallades, bestodo af 3 tvåbjuliga kärror, heltäckta och med lock. I hvar och en af dessa kärror förvarades ett stort räddningssegel, försedt med handtag af tåg, så tätt invid hyarandra, att då det utspändes stol manskapet hind vid hand omkriog detsamma. Vidare en trumma eller cylinder af segelduk, så lång att den nådde till tredje våningen af ett hus. I samma kärror förvarades äfven en lång och stark repstege, åtskilliga linor, bårar, korgar med bärstänger, yxor, kofötter, 8 stycken lanternor, hvarje med 2 vaxljus, m. m. Dessutom särskildt en apparat, bestående af ett plan af sparrar och bräder itrisogulär forw, försedt på underkant i de tre hörnen med jernbjul på vändskifvor. På midten af detta plan var anbringad en mast, som stagades ifrån hörnen och hvilken mast kunde, efter behof, ytterligare förläns gar, så ett den nådde takåsen af det högsta hus. På toppea af masten var ett block, i hvilket en flagglina löpte och i hvilken linas öfversta ända en liten jernkula var fästal. Då några man togo i ena Biden af planet och något kantrade det, kunde sålunda der i en vindsglugg eller ett fönster stående personen fånga in kulan och draga till sig linan, vid hvilkens nedersta ända då fästades en repstege. I denna repsteges öfre ända voro med tåg fästade 2 skarpa jernhakar samt, medelst ett snöre, en hammare, hvarmed hakarno kunde inslås i fönsterpletten eller karmen, och den nödställde sålunda på stegen rädda sig. Denna räddningskår hade årligen mönstring och öfningar; och gom bevis på ändamålsenligheten af ofvannämda räddningsepparater torde få nämnas, att den som nedskrifver dessa rader — nu en gammal gubbe, men som då var en ung, kraftfull man — tyckte, likasom många af kamraterna, att det var rått roligt att från en vindsglugg hoppa ned på räddningsseglet, åka kälkbacke genom trumman och bära en person på repstegen från ett fönster ned till gården. Nu frågar insändarer: hvart: hafva alla dessa dyrbara redskap tagit vägen? Huru nyttiga skulle de icke hafva varit vid den senaste eldsvådan! Att Kåren upplöst sig sedan ett brandstodsbolag för lösören bildats, är ej underligt, men redskapen för rtäddandet af menniskolif borde dock finnas qvar