Stockhoims bråndväsende.
Insända artiklar.
V.
Intressant historik öfver en upplöst
räddningskår och en försvunnen
räddningsattiralj.
År 1835, kort efter Riddarholmskyrkans
brand, vid hvilken brand de absurda släck-
ningsåtgärderra förorsakade den gamla vörd-
nadsvärda kyrkans förstöring, bildade fram-
lidne konsuln och skeppsklareraren J. O.
Hellsten eu frivillig räddningskår, afsedd
att vid förekommande eldsvådor 20ed för-
stånd, omtarke och lugn rädda menniskolif
och berga godst.
Denna räddningskår, uteslutande bostående
af unge män bland Stockholms borgerskap
och tjenstemannakår, sammansköt medel till
anskaffarde af de redskap som för uppnå-
ende af ändsmålet voro nödiga. Dessa red-
sksp eller YapparsaterX, som de kallades,
bestodo af 3 tvåbjuliga kärror, heltäckta
och med lock. I hvar och en af dessa kärror
förvarades ett stort räddningssegel, försedt
med handtag af tåg, så tätt invid hyaran-
dra, att då det utspändes stol manskapet
hind vid hand omkriog detsamma. Vidare
en trumma eller cylinder af segelduk, så
lång att den nådde till tredje våningen af
ett hus. I samma kärror förvarades äfven
en lång och stark repstege, åtskilliga linor,
bårar, korgar med bärstänger, yxor, koföt-
ter, 8 stycken lanternor, hvarje med 2 vax-
ljus, m. m. Dessutom särskildt en apparat,
bestående af ett plan af sparrar och bräder
itrisogulär forw, försedt på underkant i de
tre hörnen med jernbjul på vändskifvor.
På midten af detta plan var anbringad en
mast, som stagades ifrån hörnen och hvilken
mast kunde, efter behof, ytterligare förläns
gar, så ett den nådde takåsen af det högsta
hus. På toppea af masten var ett block,
i hvilket en flagglina löpte och i hvilken
linas öfversta ända en liten jernkula var
fästal.
Då några man togo i ena Biden af planet
och något kantrade det, kunde sålunda der
i en vindsglugg eller ett fönster stående perso-
nen fånga in kulan och draga till sig linan,
vid hvilkens nedersta ända då fästades en
repstege. I denna repsteges öfre ända voro
med tåg fästade 2 skarpa jernhakar samt,
medelst ett snöre, en hammare, hvarmed
hakarno kunde inslås i fönsterpletten eller
karmen, och den nödställde sålunda på ste-
gen rädda sig.
Denna räddningskår hade årligen mönst-
ring och öfningar; och gom bevis på ända-
målsenligheten af ofvannämda räddnings-
epparater torde få nämnas, att den som ned-
skrifver dessa rader — nu en gammal gubbe,
men som då var en ung, kraftfull man —
tyckte, likasom många af kamraterna, att
det var rått roligt att från en vindsglugg
hoppa ned på räddningsseglet, åka kälkbacke
genom trumman och bära en person på rep-
stegen från ett fönster ned till gården.
Nu frågar insändarer: hvart: hafva alla
dessa dyrbara redskap tagit vägen? Huru
nyttiga skulle de icke hafva varit vid den
senaste eldsvådan! Att Kåren upplöst sig
sedan ett brandstodsbolag för lösören bildats,
är ej underligt, men redskapen för rtäddan-
det af menniskolif borde dock finnas qvar