-
sekreterare. Ingen afbröt tystnaden. Lady
Cästlemere; en nobel, ståtlig dam; som bar
sina sjuttio år med stor heder, ehuru hon
visst icke var fri från kroppsliga lidanden,
åskig uppmärksamt spelet. Lionel Carryll,
hennes dotterson, hvilken eljest var dristig
och munter, vågade icke tala af fruktan för
onkeln. För honom, såsom för unga män
i allmänhet, hade Strathmore: städse visat
mycken köld och likgiltighet; och derför
kände sig Carryll i verldsmannens, den be-
römde, högt uppsatte statsmannens närvaro
något försagd och förlägen.
Strathmore betraktade Lucilla, som med
sänkt hufvud, och läingtansfulla ögon blic-
kade ut i månskönsqvällen. Af sinfar ha:
de hon ärft, om också ingenting annat, åt-
minstone det behagliga, fint bildade ansigtet,
öfver hvilket en viss sorgsenhet blott allt-
för ofta syntes lägrad, likasom hade fadrens
tragiska öde utbredt ett oöfvervinneligt svår-
mod öfver det lif som hade honom att tac-
ka för sin tillkomst. Strathmore såg detta
och reflekterade nu deröfver, såsom så mån-
ga gånger förut. I hennes närhet qvalde
honom ångern mest. Hans smärtsamma tan-
kar afbrötos derigenom att modren tilltalade
honom.
— Lucilla skall? nu snart upphöra att
varå ett barn, sade den gamla damen.
— Ändhu icke — ännu icke, svarade han
hastigt: I himlens namn, låt henne bes