tigt, att hvarje försök till ösning der var ntan
ändamål. aptenen förklarade slutligen att
Stockholms brandkontor gått tillväga på ett
mycket hederligt sätt vid uppskattandet och
godtgörande af brandskadan.
Enokefru Rosendahl: Hade väckts af skrik och
bultningar, skyndat ut, sprungit utför trappan
och nedkommit utan kroppsliga skador.
Fröken Charlotta Hedberg: Hade vaknat vid
ljud som likaade eld i etiris; sjrang tipp och
Öppnade. dörten, då Kön såg, som hon tyckte,
tre af aftrildena stå i lågor. Utan dröjsmål skyn-
dade hon ut, siog på-de närboendes dörrar och
skrek att elden var lös och att de måste skynda
att rädda sig, hvarefter hon störtade utför trap-
porna och gjorde allarm samt kom undan utan
kläder: er :
Fröken Engdahl (Boende i dtre vindsvåningen):
Ett skrik Hade väckt henne. Hon hade tittat ut
jenöm dörren och sett elden samt furrärad väckt
decbåda yzgre froötimiier (de tista På förteck-
inngen här ofvan), hvilka voro hoshenne inne-
boende, Hon hade kastat öfver sig ett täcke;
gt i gällskap med ör: af de inneboende genöm
öldetl,men den ändra hade vändt om för att med-
taga några klädespersedlår och kom om några
ögonblick efter med just det sämsta som fanns i
hennes garderob. Hennes bästa kläder hade dock
hängt lättare till hands än dem hon hemtat.
med sig.
Betjenten Eriksson: Han hade flera gånger,
dels i anledning af beskrifningat i tidningarne
östrer eldstådor, delå emedan Grunditz brandför-
fäktat fin BBendomw, något som E. för egen del
ven peak, talat med Gruaditz om möjligheten
att rädda sig i fall eld skulle uppkomma i huset.
Han hade för sådan möjlighet uttänkt en plan
att praktisera sig ut på taket och komma öfver
till Dästa hus; en plan som han nu också med
tramgång verkställde. Utförandet deraf möjlig-
rjordes derigenom ätt han, som biträdt vid ofta
örekommande reparationer å tak och skorstenar,
kände till taket mycket Bogg och äfven taket på
det närgränsande huset. — Väckt at ropen hade
han skyndat upp, men tagit tid att kläda sig och
att samla ihop åtskilliga effekter, dem han ön-
Skade rädda. När han öppnade dörren fann han
det ogörligt att komma ned genom trappan, hvar-
för han återvände, klämde ut fönstret och
steg ut på taket, hvars öfre flata del var
klädd med plåt, men sjelfva fstupet med te-
gel. Med fingrarne höll han sig fast vid fal-
sarne å plåten: När han passerade kupan, der
Grundits bodde, hörde han derifrån gråt och för-
tviflade utrop, hvarför han så högt han förmådde
skrek ned till dem att de skulle rädda sig på.
samma sätt som han. (Detta gjorde de emeller
tid icke, sannolikt hörde de icke heller G:s upp-
maning, utan inlindade sig i stället i täcken och
rusade gondm elden, hvarvid de, såsom förut
blifvit berättadt, erhöllo mycket svåra bränn-
Bkador.! Eriksson hade ingen tid att för-
lora, utan skyndade sig öfver på nästa husets
tak, genom hvilket han kom undan faran.
Följande upplysningar ha lemnats af perso-
ner, som utifrån observerade eldsvådan:
Poliskonstapeln Heds bade kl. tla 2 från hör-
het af Malmtofgs- och Jakobs kyrkogata obser-
Vörat litet rök uttränga gefomhusets tak. Straxt
därefter bröt lågan ut. Genast gaf ban två signaler
med pipan och skyndade till husets port, der
ban mötte två okända manspersoner, hvilka han
underrättade: :om eldfaran öch hvilka skyndade
upp i huset: Dötta var ät gårdsidan. Hede sprang
dereftertill sprutan vid Norrmalmstorg och var med
Kenne på Karl XIII:s torg då första klämtsla-
get ljödfrån Jakobs kyfkotorn.
Poliskodstapeln Nyberg, som hade Norrbro-
passet, hörde, efter det klockan:slagit tl; 2, ett
underligt sorl, som väckte hans uppmärksamhet.
Ena vagn kom i detsamma körande. Han stan-
nade den för att utforska det främmande Jjudets
natur och orsak. Han antar att klockan då sla-
git 73 2. När han vände sig åt Gustaf Adolfs
torg, såg Kat en tusga af eld sticka fram ofvan
takåsen af Palineka huset. Sprang genast till
huset3 redan öppnade port åt Fredsgatan och
fann två å tre personer vara inkomna. I sällskap
med dem rusade ban uppför trappan, ringde på
alla dörrar, som passerades, och nådde så trap-
pan till vindsvåningen. I trappan möttes flera
nedrusande, halfklädda öch skrikande Personer.
I etentrappan till vinden, der elden då vunnit så
etor utbredning, att han ej vågade sig up, ro-
pade han af alla krafter till der näppe. möjligen.
varande personer att skynda sig ned. Iotet svar
hade töljt. Jerndörren var då öppen. Nedkom-
men på gården, bjelpte han till att utbära en
brandst2ge på gatan. Den kunde döck ej än-
vändae. Såg då flera personer i vindevåningarnas
fönster och på taket. En matta, hemtad från
hotell Rydberg, af, såsom Han trodde, poliskonsta-
peln Eklöf, fanns då på trottoaren. Jemte 10 å
12 personer höll Nyberg denna matta vid sjelfva
hörnet, ofvanpå hvilket en qvinna stod skrikande
på bjelp. De ropade till henne att kasta sig ned
på mattan. Hon sågade det förfärliga hoppet
och föll visserligen på mattan, men slog i alla.
fall ganska bårdt i gatan. Nyberg bjelpte till
att inbära henne på hotell Rydberg. Sedan bar
han in en karl, och slutligen ytterligare en qvinna,
Evilken på samma sätt nödhoppat. Derefter
sprang ban åter upp i huset till vindstrappan och
då var jerndörren stängd och en trädörr ställd
mot henne på int. Elden rasade då i ohejdad
fart innanför. (Kapten Palin upplyste bär, att
han hört uppgifvas att kammarmusikus Köpper.
jem:e en löjtoant, som uppkommit från gatan,
men hvilkens namn han ej kände, stängt jern-
dörren). På särskildt nu framställd fråga an-
märkte Nyberg att personer möjligen kunnat ned-
komma genom trappan från vinden, när han för-
eta gången var der uppe, ehuru sådåpt uppen-
bart skulle varit förenadt med största fara. När
Nyberg andra gången gick ned från vindstrap-
pan, mötte han i trapporna eprutslangarna, som
då uppfördes; huruvida sprutor på andra håll
då redan voro i gång, det kunde han ej upplysa.
Bokhållaren Oscar Bernström: I sällskap med
en bekant från landsorten, förvaltaren K. Björk:
msn från Taxsten på Gotlånd, bade han befun-
nit sig på Gustaf Adolts torg, ungefär midt emel-
lan operahusets -nordvestra hörn och Gustef II
Adolfs staty, då ett uthållande ljud från en po-
lispipa hördes uppifrån Malmtorgsgatan. Straxt
derefter stördes nattens tystnad af ett nytt skarpt
ljad af en polispipa från samma håll. Polisen
har knipit någoov — yttrade endera af dem och
de vände sig åt det båll, hvarifrån ljudet kom, Då
stack eld ut genoni Palinska husets tak och rök-
hvirflar sväfvade deröfver. I största hast.rusade
de till huset. - Bernström såg då en nattklädd
qvinna i ett af kupfönsterna. Han kom in genom
porten och skyndade uppför trapporna. Kom-
men till stentrappan, som ledde till vinden,
var det hans afsigt att hasta dit upp. Han gjorde
äfven försök, men i halfva trappan var redan
hettan så stark att hans hatt sveddes. Han måste
således vända om. I samma ögonblick kom en
i täcken insvept karl rasande genom elden och
utför trappan (det var Grunditz) och hade så när
sprongit omkull-honom. - När ingenting deruppe
konde göras, skyndade ;han ned på gatan och
sprängde der, med; tillbjelp. af, några andra por
soner, inkörsporten. (åt. Malmtorgsgalan). I tön-
etcret höget upp åt samma gata såg han då tre