längre innan man i de undre våningarne erfor att elden var lös i huset. Några personer, som kommo gående på Custaf Adolfs torg, varsnade den deremot och sågo vid lågornas fasansfulla ljus förtviflade menniskor deruppe i fönstren ropa om hjelp. De svarade med rådet att kasta ned portnyckel, men deruppe hördes icke detta råd, eller var besinningen redan förlorad. BSedan de förgäfves bultat på porten åt Malmtorgsgatan fingo de upp den åt Fredsgatan och rusade uppför trapporna till räddning. De mötte en i tunnaste klädsel iförd person, i hvilken de trodde sig igenkänna värden och som med hugg och slag ville drifva dem tillbaka emedan han tog dem för fridstörare eller våläsverkare. Han trodde dem icke då de sade hoaom att elden var lösi huset, utan fortsatte att vilja drifva ut dem, Ändtligen höllo somliga honom medan andra rusade uppför ännu en eller två trappor. Längre kunde de ej komma för eld; deras hedrande bemödanden hade varit fruktlösa. Emellertid hade menniskorna i de brinnande våningarne genom fönstren krupit ut på taket. Utåt Fredsgatan, nära hörnet af Malmtorgsgatan, syntes en qvirna gå på takrännan med venstra sidan af kroppen lutad inåt det sneda plåttaket. När hon hann till sjelfva det utskjutande hörnet af taklisten sänkte hon sig och tycktes med fötterna leta efter ett stuprör. Hon fann naturligtvis icke något sådant i hörnet; krafterna sveko henne; och hon föll ned i stenläggningen, till åskådarnes fasa. Hon bortbars ögonblickligen. I fönstren åt Malmtorgsgatan, såväl 4 com 5 trappor upp, såg man varelser ängsligt blieka ut after bjelp. En större matta erhölls — något brandsegel tyckes man ej haft till hands — och en mängd. personer höllo upp denna hufvudhögt; I det öfversta fönstret åt norr hade man vid karmen gjort fast en räddningslina af 3 lakan och ett par täcken. Detta rep räckte dock ej längre än ned till tredje våningen. En mansperson började hala sig ned, men när han hunnit utför två lakansläsgder brast repet och han störtade ned, stötande emot en utstående skylt, men derefter fallande ned på mattan. Efter honom släppte sig ännu en karl och dernäst en qvinna ned och föllo de jemväl i mattan. Fallets styrka var så våldsam att det gick hål på mattan, så att de sista föllo ned på gatan, men mattan hade dock afböjt det värsta af stötarno, Da fördes sanslösa undan. Räddarne flyttade sig nu med mattan under det södra fözstret i fjerde våningen, i hvilket de sågo en qvinna. Just som de voro i ordning varsnade de pott mindre föremål i fallande. De trodde det vara vett barn. Men det var en katt, som de uppfångade i mattan och som, krapt ditkommen, tog ett skutt ur den och sprang Malmtergsgatan uppför. Straxt derefter kröp qvinnan ut ur fönstret och släppte sig derifrån ned på mattan. Nu hördes uppe från Fredegaten att åt den sidan var en karl. Man flyttade sig dit med den välsignade mattan. Då fick man se en manspersor, utkrupen ur vindskupan öfver porten, sitta med fötterna mot takrännan och kroppen bakåtlutad. Han vågade icke det förfärliga hoppet, i trots af alla uppmaningar. Efter någon stund, medan rök och lågor slogo omkring honom, måtte han förlorat sansen. Hans kropp böjde sig framåt och han störtade hufvudstupa ned samt blef mottagen på samma sätt som de andra. Dessförinnan hade en man och hustru svept in sig i våta lakan och störtat sig utför den itända trappan samt sanslösa blifvit bortförda af folk inne i huset. Såsom förut är omtaladt fortfor elden att rasa till kl. 4—5 på morgonen. Den förtärde allt ofvanpå brandbotten. De undra våningarne ledo stor skåda af det påsprutade vattnet. Det bredvidliggande huset nr 20 Fredsgatan, tillhörigt grefvinnan Bonde, född Rålamb, var en gång antärdt, men man lyckades släcka elden. Äfven arfprinsens palate, beläget midt emot det brinnande huset, var i fara, men blef skyddadt. Hela morgonen och förmiddagen pågöts vatten för att släcka i ruinerna. DJerefter började man rödja och gräfva. Man fann då, som ofvan är nämdt, den förbrända återstoden, bålen, af en äldre snickeriarbetare Svensson, liggande på en oförtärd halmmadrass. Man trodde att ännu flera menniskor blifvit innebrända, men ännu sent i går afton hade man ej funnit några lemningar af dem. Om de deruppe boende har ej kunnat vinnas någon upplysning af de på lasarettet vårdade, ty de hade helt och hållet förlorat minnet af hvad som tilldragit sig. De bland dem som emellanåt kommo till sans visste icke att de hade kastat sig ned från något fönster; de visste icke huru de kommit dit der de befunno Big. Klockan 10 i går afton lefde de sju på