längre innan man i de undre våningarne
erfor att elden var lös i huset. Några per-
soner, som kommo gående på Custaf Adolfs
torg, varsnade den deremot och sågo vid
lågornas fasansfulla ljus förtviflade menni-
skor deruppe i fönstren ropa om hjelp. De
svarade med rådet att kasta ned portnyckel,
men deruppe hördes icke detta råd, eller
var besinningen redan förlorad. BSedan de
förgäfves bultat på porten åt Malmtorgs-
gatan fingo de upp den åt Fredsgatan och
rusade uppför trapporna till räddning. De
mötte en i tunnaste klädsel iförd person, i
hvilken de trodde sig igenkänna värden och
som med hugg och slag ville drifva dem
tillbaka emedan han tog dem för fridstörare
eller våläsverkare. Han trodde dem icke
då de sade hoaom att elden var lösi huset,
utan fortsatte att vilja drifva ut dem, Ändt-
ligen höllo somliga honom medan andra ru-
sade uppför ännu en eller två trappor.
Längre kunde de ej komma för eld; deras
hedrande bemödanden hade varit fruktlösa.
Emellertid hade menniskorna i de brin-
nande våningarne genom fönstren krupit ut
på taket. Utåt Fredsgatan, nära hörnet af
Malmtorgsgatan, syntes en qvirna gå på
takrännan med venstra sidan af kroppen
lutad inåt det sneda plåttaket. När hon
hann till sjelfva det utskjutande hörnet af
taklisten sänkte hon sig och tycktes med
fötterna leta efter ett stuprör. Hon fann
naturligtvis icke något sådant i hörnet;
krafterna sveko henne; och hon föll ned i
stenläggningen, till åskådarnes fasa. Hon
bortbars ögonblickligen.
I fönstren åt Malmtorgsgatan, såväl 4
com 5 trappor upp, såg man varelser ängs-
ligt blieka ut after bjelp. En större matta
erhölls — något brandsegel tyckes man ej
haft till hands — och en mängd. personer
höllo upp denna hufvudhögt; I det öfversta
fönstret åt norr hade man vid karmen gjort
fast en räddningslina af 3 lakan och ett
par täcken. Detta rep räckte dock ej längre
än ned till tredje våningen. En mansper-
son började hala sig ned, men när han hun-
nit utför två lakansläsgder brast repet och
han störtade ned, stötande emot en utstå-
ende skylt, men derefter fallande ned på
mattan. Efter honom släppte sig ännu en
karl och dernäst en qvinna ned och föllo de
jemväl i mattan. Fallets styrka var så
våldsam att det gick hål på mattan, så att
de sista föllo ned på gatan, men mattan
hade dock afböjt det värsta af stötarno, Da
fördes sanslösa undan.
Räddarne flyttade sig nu med mattan un-
der det södra fözstret i fjerde våningen,
i hvilket de sågo en qvinna. Just som de
voro i ordning varsnade de pott mindre fö-
remål i fallande. De trodde det vara vett
barn. Men det var en katt, som de upp-
fångade i mattan och som, krapt ditkom-
men, tog ett skutt ur den och sprang Malm-
tergsgatan uppför. Straxt derefter kröp
qvinnan ut ur fönstret och släppte sig der-
ifrån ned på mattan.
Nu hördes uppe från Fredegaten att åt
den sidan var en karl. Man flyttade sig
dit med den välsignade mattan. Då fick
man se en manspersor, utkrupen ur vinds-
kupan öfver porten, sitta med fötterna mot
takrännan och kroppen bakåtlutad. Han
vågade icke det förfärliga hoppet, i trots
af alla uppmaningar. Efter någon stund,
medan rök och lågor slogo omkring honom,
måtte han förlorat sansen. Hans kropp
böjde sig framåt och han störtade hufvud-
stupa ned samt blef mottagen på samma
sätt som de andra.
Dessförinnan hade en man och hustru
svept in sig i våta lakan och störtat sig
utför den itända trappan samt sanslösa blif-
vit bortförda af folk inne i huset.
Såsom förut är omtaladt fortfor elden att
rasa till kl. 4—5 på morgonen. Den för-
tärde allt ofvanpå brandbotten. De undra
våningarne ledo stor skåda af det påspru-
tade vattnet.
Det bredvidliggande huset nr 20 Freds-
gatan, tillhörigt grefvinnan Bonde, född Rå-
lamb, var en gång antärdt, men man lyc-
kades släcka elden. Äfven arfprinsens pa-
late, beläget midt emot det brinnande hu-
set, var i fara, men blef skyddadt.
Hela morgonen och förmiddagen pågöts
vatten för att släcka i ruinerna. DJerefter
började man rödja och gräfva. Man fann
då, som ofvan är nämdt, den förbrända
återstoden, bålen, af en äldre snickeriarbe-
tare Svensson, liggande på en oförtärd halm-
madrass. Man trodde att ännu flera men-
niskor blifvit innebrända, men ännu sent i
går afton hade man ej funnit några lem-
ningar af dem. Om de deruppe boende har
ej kunnat vinnas någon upplysning af de
på lasarettet vårdade, ty de hade helt och
hållet förlorat minnet af hvad som tilldra-
git sig. De bland dem som emellanåt kom-
mo till sans visste icke att de hade kastat
sig ned från något fönster; de visste icke
huru de kommit dit der de befunno Big.
Klockan 10 i går afton lefde de sju på