Småprat; Vi lefva ja i en tid af öfverraskningar, Än få våra gamla kaptener vid postluckan det beskedet, att antingen måste de arbeta eller taga afsked: någon permission bestås ej vidare, med permission sagdt; än tager en annan, mera lycklig, kapten ett språng från fronten af sitt kompani till en landsHöfdingstöl der uppei Norrland. Detta hvad åbgår vårt eget kära fädernesland. Den stora riksträtan i Danmark mellan kung och folk må väl äfven taga uppmärksamheten i anspråk. Allt är i den vildaste rörelse och konseljpresidenten reser som en profryttare kring hela landet och visar profver på allt möjligt konungsligt o-tyg. Regeringen der nere i det glada Köpenhamn roar sig för öfrigt, i brist på annat; med att sö Spöken på ljusa dagen, att se förgiftade pilar riktade mot sitt bröst af både kreti och pleti — hvarför den också i ett ljust ögonblick häktade snickaregesällen Pihl, den förfärlige socialisten; den har derigenom åtminstone afhuggit ett af den tusenhöfdade hydrans hufyvuden. Men från Köpenhamn, Cden glada byn, till en annan glad by, Frohsdörf, hvilken väl har sitt namn deraf, att grefven af Chambord bor der; ty vore man ej glad i Frohsdorf, hvar skulle man annars vara.glad! På detta ställe har man ju att fröjda sig åt den mest verkligt komiska varelse sedan don: Qaixotes dagar. Uppfostrad i ett jesuiterkKloster,. ligger denne grefve på gamla dagar och rufvar på bourbonernas gåmla synder, likt draken på skatten; en föga värderik: skatt. Under alla de stora händelser som upprört verlden har han sofvit en lång jernsömn: Han vaknar ändtligen upp och verlden får höra hans fixa id att han är Frankrikes frä!sare — detta Frankrikes, som han knappast känner till namnet. Jesuiterna, alla påfvekreaturen i hela Frankrike, både vallfärdande och icke vallfärlande, lyssna till det egendomligå ropet och storma förtjusta: o, hvilken herrlig bulvan för oss — lefve konung Henrikden femte! Men denna gång hade de gjort upp räkningen utan värden, ty det begat Big att Henrik var en verklig don Quixote, en uppriktig don Quixote, hvilken man vore färdig att beundra, såvida löjet ej toge öfverhand. Frankrike, den monarkiska delen af Frankrike nemligen, ville hafva en konstitutionel monarki, Ljug, ljug!4 ropade den hederliga och heliga ligan till sin don Quixote; säg att dw gifver Frankrike en konstitution. Du kan tsaigen j i morgon, hvad du har gifvit i dag; ljug det är en kungadygd — så blir du kung! Ändamålet helgar medlen!4Men don Quixote var ärlig, talade och sade: Inte en gnista af rättighet, ej ett jota af konstitution ; . jag, Frankrikes -frälsäre, måste vara enväldig: Det rätter och packer eder efter !4 Man ville behålla trikoloren, Frankrikes äras och olyckors fång Ljug, ljug i ropade den: hederliga ligan; tag trikoloren i den högfa handen och bourbonernas hvita fana i den venstra och låt för i dag den högra-handen ej Ysta hvad den vonstra . I morgon zan du som kung rifva trikoioren i stycken Men äfven nu var doh Quixote ärlig. Han, Frankrikes frälsare, ej höfdes det honom att bära en annan fana än den rena, hvita, under hvilken hans stora förfäder, enkannerligen den 14:de och 15:d6 Ludvig, gjort Frankrike så lyckligt. s Med Polonius i Hamlet måste raan vid dettå utröpa: det är dock mötod i den galenskapen; Att genoni ön: fri; öppen förklaring låta ett konungarike gå sig ur händerna, det är — förklaringen må nu våra turn befängd som helst — antingen någonting förvridet storartadt eller kolossalt inbilskt, i alla händelser någonting ovanligt, så att vår på vanligheter: öfvermätta tid står helt förvånad. dervids Vill icke berget gå till Mahomed, så gär Mahomed — icke till berget, är grefvens lösen; och säkert står han ännu och väntar på att berget skall komma. Stackars man! Han-vet icke sjelf att kela: hansseublimt-vanvattiga proklamation just var sjölaringtitigen öfver em tid; hvars ättling hän är. ove Huru lugnt och stilla är det icke deremot här hemma. Hör man här tålas om några brännande frågor som i Danmark eller om några fanstrider. som i Frankrike? Ioke; on man ej till de förra ville räkna skorstenselden på slottet;-sominträffade.en af de senaste dagarne. Ej var detnågon fara heller, fastän en qvast af gnistor höjde sig öfver en af de kungliga skorstenarne och föll ned alldeles som ett — ordensregn, Gud vet hvar. Anya å Dock det är sant, vi hafva ju att tala om. både krona och fana i vår egen kära hufvudstad ; vi behöfva-sannerligön ej gå så långt som till Frankrike, I lördags åtta dagar sedan uppbfibarade sig, som Hela Stockholm vet, å slottstaket-en kunglig kros na på spetsen af en hög flaggstång. Det såg ut som en genomborrad kröna ei krona med:-ett hål.uti.-— en ihålig krona; , och den föll. Nu svajar från stången en flagga, och deny ha-utftonbladet; Söndagss nisse och Kasper — en ny treenighet — redan tuggåt så mycket på att riksväpnöt deri en gång gått förlorat. Oss synes att flaggan verkligen är till nytta, om icke för kungonamiralen, så för dem af hans trogna undersåter, hvilka derförutan, här d6 passera Göstaf Adolfs torg och Norrbro, aldrig skölle veta åt hvad häll vinden btläser, Och Sort, medan de gå uppför Lejonbacken, känna sig behöfva vända kappan efter vinden: Dessutom har flaggan gjort ett annat gagn. Att hela Stockholm under en hel vecka icke S