Kondenserad belletristik af Bret Harte. Vi meddela här en af den så ryktbar blifne amerikanske författarens parodier på allnännare bekanta litteraturalster: Qvinnan efter Michelet. I. Qvinnan såsom institution. sOm det inga qvinnor funnos, voro endast få af oss till i närvarande ögonblick. — Detta är en observation af en försigtig och diskret författare. Han var också skarpsinnig och intelligent. Qvinnan? Se på henne och beundra henne. Boskåda henne och älska henne. Om hon önskar att omfamna dig, så låt henne göra det. Kom: ihåg att hon är svag och du är stark. Men behandla heane icko ovänligt. Göricke kur för en annan qvinna när hon ser på det, äfven om hon är din: hustru, Gör det icke. Var alltid höflig, äfven om hon skulle tycka mera om en annan än om dig. Om din moder, min käre Amandis, icke hade tyckt om din fader mera än om någon annan, så hade du måhända varit son af denne andre. Tag detta under öfvervägande. Var alltid filosof, äfven när det angår qvinnan. Få män förstå qvinnan. Fransmän måhända bättre än någon annan, Jag är fransman. H Barnet, Hon är ett barn — ett litet väsende — en flickunge. Hon har en fader och moder, Låt oss exempelvis antaga att de äro gifta. Låt oss vara moraliska, om vi icke kuona vara lyckliga och fria — alltså, de äro gifta — do älska hvarandra — hvem vet? Men hon vet intet af allt detta. Hon är än barn — ött litet väsende — en bagatell. Hon är icke gonast vacker. Det är måhända Härdt att säga, men hon är röd och till och med faslig. Det skär honno i bjertat och hon skrik Hon gråter, Ack, min Gud, hvad hon gråter! Hennes skrik ock jämmer äro verkligen ängslande. Tårarne löpa ned utför henne i strömmar. Hon känner djupt och fallt liksom hr Al phonse de Lamarttine i sina Confessions. Om ni är Hennes moder, min fru, vill ni straxt tänka på mask. Ni vill söka i hennes linne efter knappnålar och jag vet icke hvad. Ack, bycklerska! Ni sjelf, ni missförstår henne. Och likväl har hon förtrollande naturliga infall. Se hur hon slänger med de trinda, med små gropar prydda armarne, Hon ser så längtansfullt på sin moder. Hon har sitt ogöt språk för sig, Hon säger A, alt och ma, ma. Hon är matt, den stackars varelsen. Hon hungrar. Hon vill ha di, Gif henne di, moder! Dot är en moders första pligt att gifva di ät sitt barn. et att al