Bref från en svensk naturforskare
Afrika.
(Till Dagens Nyheter.)
Forts.)
På förmiddagen i dag gick jag ut att
skjuta djur till uppstoppning och fick på en
liten stund åtta fåglar och en jordekorre,
som på Hereråspråket kallas åropoka4.
Den stack endast fram hufvudet genom ett
litet hål i marken, så att jag ej kunde se
hvad det var för ett djur och blef ej genast
dödskjuten, så att jag måste hem till Otjen-
bingud och hemta en spade för att gräfva
ut den, och fann jag då att det var en ekorre.
Här lefva en mängd olika smådjur i hålor i
jorden. Svansen af denna ekorre, tvärt af-
skuren och håren utbredda som en sol, fästa
Hereråmännen med en nål i sitt hår; det
är en-tfemligen allmänt buren prydnad
bland dem.
De fåglar som här mest jagas för bordet
äro perlhöns, här kallade Sginifågels, fasa-
ner, dufvor, hvaraf här finnas många arter,
från storleken af en stare till samma stor-
lek som ön ringdufva, samt två mycket
stora fåglar: Kranfågel, stor som en trana,
och Pao, ändå större. Af en Pao, som sköts
i Namaqualandet, hade vi, fjorton personer,
två måltider. Andra af samma art hafva
vi skjutit som ej varit fullt så stora.
Goda jagthundar är här mycket svårt att
få; hundarne hafva här merendels villebrådet
i ögonsigte och detta gör att de förlora vä-
derkornet:
Vi ligga nu vid Otjenbingue och vänta
på en vårutransport från Hvalfisk-bugten.
Hvilken dag den anländer veta vi ej med
säkerhet, men hoppas att det skall blifva
dennå vecka. Sedan åtgå ett par dagar
att uttaga och instufva allt hvad vi behöfva
för ett halft års färd, och då detta är gjordt,
begifva vi oss af att försöka framkomma
till-Ovambolandet; kunna vi ej det, ströfva
vi omkring i Damaralandet och söka att