Bref från en svensk naturforskare Afrika. (Till Dagens Nyheter.) Forts.) På förmiddagen i dag gick jag ut att skjuta djur till uppstoppning och fick på en liten stund åtta fåglar och en jordekorre, som på Hereråspråket kallas åropoka4. Den stack endast fram hufvudet genom ett litet hål i marken, så att jag ej kunde se hvad det var för ett djur och blef ej genast dödskjuten, så att jag måste hem till Otjenbingud och hemta en spade för att gräfva ut den, och fann jag då att det var en ekorre. Här lefva en mängd olika smådjur i hålor i jorden. Svansen af denna ekorre, tvärt afskuren och håren utbredda som en sol, fästa Hereråmännen med en nål i sitt hår; det är en-tfemligen allmänt buren prydnad bland dem. De fåglar som här mest jagas för bordet äro perlhöns, här kallade Sginifågels, fasaner, dufvor, hvaraf här finnas många arter, från storleken af en stare till samma storlek som ön ringdufva, samt två mycket stora fåglar: Kranfågel, stor som en trana, och Pao, ändå större. Af en Pao, som sköts i Namaqualandet, hade vi, fjorton personer, två måltider. Andra af samma art hafva vi skjutit som ej varit fullt så stora. Goda jagthundar är här mycket svårt att få; hundarne hafva här merendels villebrådet i ögonsigte och detta gör att de förlora väderkornet: Vi ligga nu vid Otjenbingue och vänta på en vårutransport från Hvalfisk-bugten. Hvilken dag den anländer veta vi ej med säkerhet, men hoppas att det skall blifva dennå vecka. Sedan åtgå ett par dagar att uttaga och instufva allt hvad vi behöfva för ett halft års färd, och då detta är gjordt, begifva vi oss af att försöka framkomma till-Ovambolandet; kunna vi ej det, ströfva vi omkring i Damaralandet och söka att