AT —-—vinge. Men huru mycken brådska han än gjorde sig, hade han dock blifvit förekommen af en annan person... När snikenheten och hämnålystnaden springa i kapp, är det säkert, att den sednaro vinner priset, ehuru båda äro mycket snabbfotade. Det först aflåtna budskapet hade följande lydelse: Från lord Cecil Strathmore i Paris, hotel de Londres, till herr William Vere Lucingham, anställd vid engelska legationen i Konstantinopel. — Efter hvad jag erfarit, har er kusin, markisen af Vavasour i natt, plötsligt ooh utan testamente aflidit. Vppsök mig så snart ni kommer hit; annars kan det hända, att ni går miste om största delen af hans pergonliga förmögenhet. Som markisen i alla tider hyst en ytterlig wotvilja för allt hvad testamente heter och städse ängsligt undvikit att tänka på eller tala? om döden, så borde naturligtvis, då nu intet testamentariskt förordnande fanns, familjgodsen och titeln tillfalla Vere Lucingham, som var markisens närmaste slägtinge, och den stora personliga förmögenheten blifva enkemarkisinnans tillhörighet. Derför när den unge attahen på morgonen vid kaffebordet fått mottaga detta telegram, somi underrättade honom om den lycka, döden, alla lefvandes bäste vän, beredt homom, blef han helt fundersam med anledning af pslutsatren. Men han kände alltför väl Stratbmores karakter — han hade arbetat under honom vid be