SA
honom än vågornas klegands sång på granit-
klippan, mot hvilken de bryta sig för att i
nästa ögonblick spårlöst försvinna.
Likasom träffad af ett dödande slag, låg hon
vid hans fötter; han såg hennes qval och log
föraktfuallt. Säkerligen skulle kan med samma
likgiltighet ha sett henns stegläs eller brännas
på bål. Slutligen böjde han sig ned till hen-
ne och hviskade hångande i hennes örs:
— Hör mig! När jag nu vunnit den ljufli-
ga lyckan att kunna hämnas, så skall jag
också hämnas, var vist derom. Jag lät er
lefva för att lida! Allt djupare skall ni för-
sjunka i synd och vanära, brist och elände,
sjunka så som alla de, hvilka drifva handel
med sia skönhet, och dö såsom de dö, när
skönheten är förgårgen — dö på gatan, om-
komma af svält. Gi er väg! Ni har nu hört,
hvilket öde väntar er.
Lika:om ett skott, då det träffar pantern,
uppväcker genom smärtan all den vildhet gom
fianes i hans natur, likaså tändes Marion Va-
vasours raseri genom denna brutala, bittra,
grymma förklariog. Hon sprang upp; och blek
af vrede, med glödande ögon och 6n retad
tigrinnas fruktansvärda skönhet ropade hon:
— Förnedra mig, blottställ mig, låt rig
trampas under hela verldens fötter — gör åt
mig det värsta ni kan upptänka — jag ber
er icko mer! Men vid den Gud, eom vi båda
förorättat, den stund skall komma, Strathmore,
då jag skall vedergälla er med ert eget mynt,