0 MAR då ni i himmelen och på jorden förgäfves skall söka det medlidande, som ni nu förvägrat mig! Förskräcklig som At6, profetisk som Cassandra, stod hon framför honom i all sin fägring; och hela hentes väsen bar dervid prögeln af den mest otyglade -passioh. Ack! så befunno de sig nu midt emot hvarandra psåsom fiender, dessa båda, som kärlekens och syndens bard en gång förenat! Tyst fortsattes striden i deras blickar... Och dock vaknade åter för sista gåvgen — i följd af hans stillatigande — den förhoppningen hos henne, att han ändå slutligen skulle blifva böjd för förgoning, afstå från sin hämnd och affärda henne föraktad, skymfad, men likväl skonad. Stillheten omkring dem tycktes bedja om hennes benådning -och mana honom att förlåta för att sjelf vinna förlåtelse af Gud. Och nu såg hon honom i azsigtet — men det var så blekt, lugnt, kallt och stelt som de dödas anletsdrag, dem hvarken böner eller hoteleer förmå röra. Utan ett ord eller en helsning vände hon sig derför om och lemnade honom. De hade nu skiljts från hvarandra. Så snart dörren tillslutits, sjörk hans hufvud ned mot marmorbordet; och han grät heta tårar. Han förbannade lifvet, åkallade döden och suckade som om hans bjerta ville brista. Han khade ju älskat henne så oändligt — och khan älskade henne ännu.