0 MAR
då ni i himmelen och på jorden förgäfves
skall söka det medlidande, som ni nu för-
vägrat mig!
Förskräcklig som At6, profetisk som Cas-
sandra, stod hon framför honom i all sin fäg-
ring; och hela hentes väsen bar dervid prö-
geln af den mest otyglade -passioh. Ack! så
befunno de sig nu midt emot hvarandra pså-
som fiender, dessa båda, som kärlekens och
syndens bard en gång förenat! Tyst fortsat-
tes striden i deras blickar... Och dock vak-
nade åter för sista gåvgen — i följd af hans
stillatigande — den förhoppningen hos hen-
ne, att han ändå slutligen skulle blifva böjd
för förgoning, afstå från sin hämnd och af-
färda henne föraktad, skymfad, men likväl
skonad. Stillheten omkring dem tycktes bed-
ja om hennes benådning -och mana honom att
förlåta för att sjelf vinna förlåtelse af Gud.
Och nu såg hon honom i azsigtet — men det
var så blekt, lugnt, kallt och stelt som de
dödas anletsdrag, dem hvarken böner eller
hoteleer förmå röra. Utan ett ord eller en
helsning vände hon sig derför om och lem-
nade honom.
De hade nu skiljts från hvarandra.
Så snart dörren tillslutits, sjörk hans huf-
vud ned mot marmorbordet; och han grät heta
tårar. Han förbannade lifvet, åkallade döden
och suckade som om hans bjerta ville brista.
Han khade ju älskat henne så oändligt —
och khan älskade henne ännu.