414 om
hang leende förblef detsamma, när han omsi-
der bröt tystnaden med denna i lugn ton af-
gifna förklaring:
— Nej, hvad jag beslutit, det ändrar jag icke,
En rodnad af harm och skam göt sig öfver
hennes ansigte.- Nederlaget var förförligt för
denna qvinna, som vant sig vid idel trium-
fer. - En flod af tårar strömmade ur: hennes
ögon, och hon utbrast, vridande sina händer:
— Btrathmore! Strathmore! Jag är i ert
våld — skona mig... Jag är en qvinna —
haf då förbarmande: med migl!.:.. En -gång
älskade ni mig ju så högt — ack! förlåt mig
för vår kärleke skulll
Han förfndrade icke sin ställning; stödd mot
konsolen, oetraktade han henne osflåtligt, och
svaret, som han uttalade med en sakta, lik-
nöjd stämma, isade hennes hjerta.
— Dot förundrar mig att ni vågar här föra
ett sådant språk. Gal Ni har alltid varit en
oförliknelig skådespelerska; men det tjenar till
intet att ni slösar på mig er tid och er ta-
lang i förförelsekonsten.
Hon bäfvade, när hon hörde detta, ty om
nan visat en häftig vrede, om han mött hen-
ne med. hot och förebråelser, skulle hon kun-
nat hoppas, att det ändock till sist skulle lyc-
kas henne att utverka sin benådnivg. Men
denna kalla, lugna ton, detta stela, afmätta
väsen förjagade hvarje hopp, som hon hyst.
Oförmögen till vidare besinring, kastade hon
ig med ett högljudt anskri till hans fötter och