414 om hang leende förblef detsamma, när han omsider bröt tystnaden med denna i lugn ton afgifna förklaring: — Nej, hvad jag beslutit, det ändrar jag icke, En rodnad af harm och skam göt sig öfver hennes ansigte.Nederlaget var förförligt för denna qvinna, som vant sig vid idel triumfer. En flod af tårar strömmade ur: hennes ögon, och hon utbrast, vridande sina händer: — Btrathmore! Strathmore! Jag är i ert våld — skona mig... Jag är en qvinna — haf då förbarmande: med migl!.:.. En -gång älskade ni mig ju så högt — ack! förlåt mig för vår kärleke skulll Han förfndrade icke sin ställning; stödd mot konsolen, oetraktade han henne osflåtligt, och svaret, som han uttalade med en sakta, liknöjd stämma, isade hennes hjerta. — Dot förundrar mig att ni vågar här föra ett sådant språk. Gal Ni har alltid varit en oförliknelig skådespelerska; men det tjenar till intet att ni slösar på mig er tid och er talang i förförelsekonsten. Hon bäfvade, när hon hörde detta, ty om nan visat en häftig vrede, om han mött henne med. hot och förebråelser, skulle hon kunnat hoppas, att det ändock till sist skulle lyckas henne att utverka sin benådnivg. Men denna kalla, lugna ton, detta stela, afmätta väsen förjagade hvarje hopp, som hon hyst. Oförmögen till vidare besinring, kastade hon ig med ett högljudt anskri till hans fötter och