-— TLL
sträckte mot honom sina sammanknäppta hän-
der i stum bön. Hon spelade här den grof-
va brottslingens, och han den stränge doma-
rens roll.
Dock blickade han på henno med samma
obavekliga min; ty hämnden syntes honom
ljuf och dyrbar — hon led ändtligen!
— Btrathmore! O, Gud! Ser ni, hurna jag
böjer knä för er; jag som aldrig ödmjukat mig
inför någon dödlig! Förtjenar jag väl en på.
dan behandling af er. Jag vågar icke förne-
ka, att ni har mycket satt hämnas på mig —
ja, ganska mycket — men jag älskade er —
det är sanrt, att jag aldrig älskat någon an-
nan så högt som er. Vi qvinnor sträfva ef-
ter eröfringar, efter makt, och äro ofta grym-
ma; men vi älska ändock, älska varmt, om vi
ockaå älska oss sjelfva högst. Om jag syn-
dat mot er, så syndade jag äfven för er.
— Mycket sannt. Det är ju courtisanens
yrke.
I sitt djupa förnedringstillstånd ryste Hon
för detta kalla, brutala hån. - Och dock för-
blef hon i samms ödmjuka ställning; dock fort-
for hon att bedjs:
— Banna mig! Skymfa mig! BStraffa mig,
hura ni vill! Jag förorättade er och är nu i
ert våld. Pina mig huru grymt som helst;
men — förlåt mig! Om jag handlade illa, var
ni då sjelf helt och hållet utan skuld? Om
jeg begick ett brott, hade ni sjelf ingen an-
del deri? Ack! Strathmore, ni har redan låtit