gjord, uppfylld af de mest osrhörda qval och
en förfärlig ängslan — så svaga, så fega gör
Öss brottet. Ju mera han baskådade den älsk-
liga varelsen, gom hade en märkvärdig likhet
med sin far, trävgde sig minnen från tider,
som länge varit förgätna, på honom. Han
mindes Erroll, då denne var en liten gossö
Med blondt, lockigt här, likasom nu hans dot-
ter, och med samma oskuldsfulla leende, hvil-
ket såsom solsken städse upplyste hans en-
sigte, Han tyckte sig åter höra lekkamra-
tens glada, klingande skratt och känna tryck-
ningen af hans lilla knubbiga hand. Och så
genomlefde han ånyo mången för längesedan
flydd stund. Ack! då var också bans lif utan
synd! Då, när vännen, som han mördat, ännu
lekte vid hans sida, var också han sjelf lika
oskyldig som detta barn, på hvilket han zu
Blickade. Ett utrop af amärta trängde sig
öfver hans läppar, när han bär på stranden,
osedd af menniskor, gjorde dessa betraktelser.
— Min vän! min broder! ropade ban.
Men klippornas eko förde det klagande ro-
pöt tillbaka till honom, likasom vore dst en
förmäten bön som himlen icko velat höra.
Strathmore gömde ansigtet i sina händer,
hela hans gestalt bäfvade, och han öfverlem-
nado sig åt förtviflan, glömmiande hvar han
befann sig och huru tiden framskred. Må-
hända hade han stått sålunda i flora minuter,
blind och döf för verlden, då han väcktes ur
sina dystra drömmar af en hand, som mildt