gjord, uppfylld af de mest osrhörda qval och en förfärlig ängslan — så svaga, så fega gör Öss brottet. Ju mera han baskådade den älskliga varelsen, gom hade en märkvärdig likhet med sin far, trävgde sig minnen från tider, som länge varit förgätna, på honom. Han mindes Erroll, då denne var en liten gossö Med blondt, lockigt här, likasom nu hans dotter, och med samma oskuldsfulla leende, hvilket såsom solsken städse upplyste hans ensigte, Han tyckte sig åter höra lekkamratens glada, klingande skratt och känna tryckningen af hans lilla knubbiga hand. Och så genomlefde han ånyo mången för längesedan flydd stund. Ack! då var också bans lif utan synd! Då, när vännen, som han mördat, ännu lekte vid hans sida, var också han sjelf lika oskyldig som detta barn, på hvilket han zu Blickade. Ett utrop af amärta trängde sig öfver hans läppar, när han bär på stranden, osedd af menniskor, gjorde dessa betraktelser. — Min vän! min broder! ropade ban. Men klippornas eko förde det klagande ropöt tillbaka till honom, likasom vore dst en förmäten bön som himlen icko velat höra. Strathmore gömde ansigtet i sina händer, hela hans gestalt bäfvade, och han öfverlemnado sig åt förtviflan, glömmiande hvar han befann sig och huru tiden framskred. Måhända hade han stått sålunda i flora minuter, blind och döf för verlden, då han väcktes ur sina dystra drömmar af en hand, som mildt