såg, jag hörde, men jag förmådde intet göra. Iogen sammanhållning fanns mellan de befälbafvande. General Jarras, äfven ett af vittnena och under kriget chef för marskalk Bazaines generalstab, berättar att han, som ogerna mottagit sin plats emedan han alle icke visste regeringens och kejsarens planer eller när man kände ställningen, redan från början hållits på afstånd af Bazaine. Blott då han nade en befallning att öfverföra erfor karm något om sakerna och hela hans — generalstabschefens — göromål inskränkte sig till att inregistrera utfärdade order. De närmare detaljerna af vittnesmålen kunna vi ej följa, men af det anförda framgår nogsamt hvilken hufvudlöshet, hvilken brist på enhet och samverkan som gjorde sig gällande öfverallt och i allt. Iogalunda kan man då förundra sig öfver att de närmaste följderna blefvo hvad de blefvo: olyckor och nederlag. De öfriga den första dagen aflagda vittnesmålen äro ar ingen betydelse. Andra dagen, den 21 okt., var det hutvudsakligen sekundcheferna, divisionegeneralerna som hördes såsom vittnen. Det första var marskalk Canrobert, som förde befälet öfver den ofulletändiga 6:te kåren af Rhenarmån. Öfver Bazaines affär kastade hans ord föga ljus: han lemnade helt enkelt en redogörelse öfver sin kårs deltagande i striderna af den 16:de och 18:de. Angående slaget den 18:de, det vid St Privat, berättade han att han afsändt underrättelse till Bazaine om att han blifvit anfallen och begärde förstärkning. Sådan afsändes ock af Bazaine, men som den tog oriktig väg, kom den för sent. Hans trupper hade den 18 slagits utan att ha ätit eller druckit något sedan dagen förut; alla lifsmedel voro slut. På presidentens frågor om hvilken kejsarens afsigt varit, om denne hade gifvit befallning om återtåg öfver Verdun och om man den 17:de kunde ba återupptagit striden mot 3:dje tyska armekåren under Alvensleben kunde Canrobert ej afge något bestämdt svar. Lika obestämdt besvarade äfven marskalk Leboeuf sistnämda fråga Generalerna Ladmirault, Bourbaki och Frossard voro deremot mindre försigtiga i sina omdömen och tvekade icke att förklara stt de skulle, om ej order till återtåg blifvit gifven, kunnat slå sig fram öfver Verdun. Andra dagens vittuesförhör gåfvo Bazaine rätt i ett af hans påståenden, det nemligen att man saknat hvarje positiv order från kejsaren. Åtminstone hear intet af vittnena kunnat påetå stt denne gifvit någon bestämd befallning utan förbehåll. Men i en annan sak förekom i Canroberts vittnetsmål,en graverande omständighet mot Bazaine. Denne skall nemligen ha gifvit befallning om återtåg redan innan-han kände utgången af slaget vid Saint-Privat. Naturligtvis bestreds detta af Bazaine. För öfrigt förekom intet af egentligt intresse eller större vigt i de vittnesmål som af Ladmirault, Bourbaki, Frossard, Jarras med flera afgålvos. Dock framgick äfven af dessa huru isolerade de varit, och bur liten enhet och samverkan som egt rum mellan de särskilda kårerna och åivisionerna, allt en följd af bristen på en bestämd plan. Tredje dagens vittnesförhör, den 22 okt., den sista dagen för hvilken redogörelse ännu föreligger, emedan rättegångsförhandlingarne då uppskötos till den 24:e, lemnade, äfven det, sorgliga bevis på oredan, de bristfälliga förberedelserna och misstagen. General Soleille, som spelar en så stor rol! i Rhen-armåns historia, var till denna dag inkallad såsom vittne, men af sjukdom var han och förblir sannolikt under hela rättegången förhindrad att inställa sig Efter slaget vid Rezonville bifogade marskalk Bazaine till den rapport han sände kejsaren en skildring af ställningen, hvilken skildring afsåg att bevisa det han saknade ammunition. Man har frågat sig hvilken gom vore författare till denna skildring. General Soleille, känd inom armån för sin förmåga att ena dagen kunna gifva en sitaationsskildring motsatt den han dagen förut afgifvit, förklarade sedan den omnämda framFöRgpn, jöv för en mystifikation, men har slutligen nödgets taga detta ord tillbaka och erkänna att det var han som uppgjort grunderna för densamma. Dessa motsägelser ha gjort det nödvändigtlatt såsom vittne höra chefen för general Soleilles stab, öfverste Saint-Ouen, hvilken haft i uppdrag stt kontrollera ammunitionen. Överste Saint-Ouen berättade nu att han af sin general fått i uppdrag att till öfverbefälhafvaren öfverlemna en rapport om åtgången af ammunition den 18:e, en åtgång som han uppskattade till en tredjedel eller en fjerdedel af all den ammunition som då på morgonen förefanns. Han meddelade ock att reservartilleriet seknade park, något som bekräftar huru ofullständigt utrustad Rhen-armön var. Äfvenledes meddelade han att i den allmänna reserven funnos 80 ka. noner, hvilka den 18:e ej begagnades och hvilka kunde ha egändts till marskalk Canrobert, gom led brist på artilleri och som måste låna ammunition. Men dessa kanoner stodo der obegagnade. General Lebrun hördes återigen denna dag och hans vittnesmål bekräftade blott alltför tydligt oordningen och förvirringen inom generalstaben. Band annat berättade han huru stabsofficerarne studerade vägar och situstionsplaner — då de studerade — på vanliga dåliga provioskartor, enedan generalst.bskartorna voro, sade han, alltför gamla. Det bekräftar sig således att tyskarne hade långt bättre kartor öfver och långt fullständigare kände Frankrike än fransmännen ejelfva! Auogående depescher som, adresserade till Bazaine och afsända af general Failly med flera, uanländt till högqvarteret i Metz utan att dock komma Bazuine tillhanda, hade sig Lebrun intet närmare bekant. Han visste blott att de ankommit till Metz, der kejsaren då befann sig, och man måste antaga att de der blifvit öppnade utan att befordras vidare. Några andra vittnen hördes ej denna dag, hvars förhandlingar tidigt afbrötos.