såg, jag hörde, men jag förmådde intet göra.
Iogen sammanhållning fanns mellan de befälbaf-
vande. General Jarras, äfven ett af vittnena och
under kriget chef för marskalk Bazaines general-
stab, berättar att han, som ogerna mottagit sin
plats emedan han alle icke visste regeringens och
kejsarens planer eller när man kände ställningen,
redan från början hållits på afstånd af Bazaine.
Blott då han nade en befallning att öfverföra
erfor karm något om sakerna och hela hans —
generalstabschefens — göromål inskränkte sig till
att inregistrera utfärdade order.
De närmare detaljerna af vittnesmålen kunna
vi ej följa, men af det anförda framgår nogsamt
hvilken hufvudlöshet, hvilken brist på enhet och
samverkan som gjorde sig gällande öfverallt och
i allt. Iogalunda kan man då förundra sig öf-
ver att de närmaste följderna blefvo hvad de
blefvo: olyckor och nederlag.
De öfriga den första dagen aflagda vittnesmå-
len äro ar ingen betydelse.
Andra dagen, den 21 okt., var det hutvudsak-
ligen sekundcheferna, divisionegeneralerna som
hördes såsom vittnen. Det första var marskalk
Canrobert, som förde befälet öfver den ofull-
etändiga 6:te kåren af Rhenarmån. Öfver Ba-
zaines affär kastade hans ord föga ljus: han lem-
nade helt enkelt en redogörelse öfver sin kårs
deltagande i striderna af den 16:de och 18:de.
Angående slaget den 18:de, det vid St Privat,
berättade han att han afsändt underrättelse till
Bazaine om att han blifvit anfallen och begärde för-
stärkning. Sådan afsändes ock af Bazaine, men
som den tog oriktig väg, kom den för sent. Hans
trupper hade den 18 slagits utan att ha ätit eller
druckit något sedan dagen förut; alla lifsmedel
voro slut. På presidentens frågor om hvilken
kejsarens afsigt varit, om denne hade gifvit be-
fallning om återtåg öfver Verdun och om man
den 17:de kunde ba återupptagit striden mot 3:dje
tyska armekåren under Alvensleben kunde Can-
robert ej afge något bestämdt svar. Lika obe-
stämdt besvarade äfven marskalk Leboeuf sist-
nämda fråga
Generalerna Ladmirault, Bourbaki och Fros-
sard voro deremot mindre försigtiga i sina om-
dömen och tvekade icke att förklara stt de skulle,
om ej order till återtåg blifvit gifven, kunnat
slå sig fram öfver Verdun.
Andra dagens vittuesförhör gåfvo Bazaine rätt
i ett af hans påståenden, det nemligen att man
saknat hvarje positiv order från kejsaren. Åt-
minstone hear intet af vittnena kunnat påetå stt
denne gifvit någon bestämd befallning utan för-
behåll. Men i en annan sak förekom i Canro-
berts vittnetsmål,en graverande omständighet mot
Bazaine. Denne skall nemligen ha gifvit befall-
ning om återtåg redan innan-han kände utgån-
gen af slaget vid Saint-Privat. Naturligtvis be-
streds detta af Bazaine.
För öfrigt förekom intet af egentligt intresse
eller större vigt i de vittnesmål som af Ladmi-
rault, Bourbaki, Frossard, Jarras med flera af-
gålvos. Dock framgick äfven af dessa huru iso-
lerade de varit, och bur liten enhet och samver-
kan som egt rum mellan de särskilda kårerna
och åivisionerna, allt en följd af bristen på en
bestämd plan.
Tredje dagens vittnesförhör, den 22 okt., den
sista dagen för hvilken redogörelse ännu före-
ligger, emedan rättegångsförhandlingarne då upp-
skötos till den 24:e, lemnade, äfven det, sorgliga
bevis på oredan, de bristfälliga förberedelserna
och misstagen. General Soleille, som spelar en
så stor rol! i Rhen-armåns historia, var till denna
dag inkallad såsom vittne, men af sjukdom var
han och förblir sannolikt under hela rättegången
förhindrad att inställa sig
Efter slaget vid Rezonville bifogade marskalk
Bazaine till den rapport han sände kejsaren en
skildring af ställningen, hvilken skildring afsåg
att bevisa det han saknade ammunition. Man
har frågat sig hvilken gom vore författare till
denna skildring. General Soleille, känd inom ar-
mån för sin förmåga att ena dagen kunna gifva
en sitaationsskildring motsatt den han dagen förut
afgifvit, förklarade sedan den omnämda fram-
FöRgpn, jöv för en mystifikation, men har slutli-
gen nödgets taga detta ord tillbaka och erkänna
att det var han som uppgjort grunderna för den-
samma. Dessa motsägelser ha gjort det nödvän-
digtlatt såsom vittne höra chefen för general So-
leilles stab, öfverste Saint-Ouen, hvilken haft i
uppdrag stt kontrollera ammunitionen.
Överste Saint-Ouen berättade nu att han af
sin general fått i uppdrag att till öfverbefälhaf-
varen öfverlemna en rapport om åtgången af am-
munition den 18:e, en åtgång som han uppskat-
tade till en tredjedel eller en fjerdedel af all
den ammunition som då på morgonen förefanns.
Han meddelade ock att reservartilleriet seknade
park, något som bekräftar huru ofullständigt ut-
rustad Rhen-armön var. Äfvenledes meddelade
han att i den allmänna reserven funnos 80 ka.
noner, hvilka den 18:e ej begagnades och hvilka
kunde ha egändts till marskalk Canrobert, gom
led brist på artilleri och som måste låna ammu-
nition. Men dessa kanoner stodo der obegag-
nade.
General Lebrun hördes återigen denna dag
och hans vittnesmål bekräftade blott alltför tyd-
ligt oordningen och förvirringen inom general-
staben. Band annat berättade han huru stabs-
officerarne studerade vägar och situstionsplaner
— då de studerade — på vanliga dåliga pro-
vioskartor, enedan generalst.bskartorna voro,
sade han, alltför gamla. Det bekräftar sig så-
ledes att tyskarne hade långt bättre kartor öfver
och långt fullständigare kände Frankrike än
fransmännen ejelfva! Auogående depescher som,
adresserade till Bazaine och afsända af general
Failly med flera, uanländt till högqvarteret i
Metz utan att dock komma Bazuine tillhanda,
hade sig Lebrun intet närmare bekant. Han
visste blott att de ankommit till Metz, der kej-
saren då befann sig, och man måste antaga att
de der blifvit öppnade utan att befordras vi-
dare.
Några andra vittnen hördes ej denna dag,
hvars förhandlingar tidigt afbrötos.